Recension - Blu-ray/DVD

John Dahl har alltid varit en regissör som alltid stått i mitten av ledet. Han har inte utmärkt sig nämnvärt genom att göra några mästerverk men så har han heller aldrig gjort några riktigt dåliga filmer. Han får alltid både positiva och negativa recensioner, och en och annan ljummen. Roadkill är ingen undantag från hans tidigare verk (En Kvinnas List, Red Rock West och Rounders), den fungerar som effektiv underhållning samtidigt som den har en del bra grejer och en del dåliga.

Handligen är inte mycket att orda om. Lewis (Walker) köper en bil för att imponera på en tjej (Sobieski). Han ska ta sig från sin skola i Kalifornien till till sitt hem i New Jersey och däremellan plocka upp tjejen som pluggar i Colorado. Men så fort han börjar sin resa får han veta att hans bror (Zahn), som han inte träffat på fem år, åkt i finkan för rattfylleri (igen). Nu har han sådan tur att om han besöker honom och löser borgen blir det ingen större omväg, så det gör han. Och brorsan han hänkar på en bit på vägen och köper en kom-radio åt Lewis som plåster på såren.

Det är nu tråkigheterna börjar. Efter en busrigning till en lastbilschaffis som urartar i ett mord så finner de sig själva förföljda av chaffisen som visar sig vara värsta sortens wacko.

Att recensera Roadkill utan att jämföra den med Spielbergs Duellen är väldigt svårt därför att likheterna är rätt stora. Handligen i sig är ju nästa en karbonkopia med de små skillnaderna att vi här får höra lastbilschaffisens röst och att de jagade är ungefär hälften så gamla som Dennis Weaver var under tidigt sjuttiotal. Tack och lov så blir det i alla fall ingen taskig kopia utan Roadkill står på egna ben. Sen så ska det i ärlighetens namn sägas att Spielbergs film inte var något mästerverk utan mer av en ung regissörs våta dröm.

Roadkill känns däremot som en mogen teen-slasher utan monster och ett överflöd av s.k. jump-scares. Man tar tillvara på den laddning som finns i scenera och låter faktiskt karaktärerna spegla publikens känslor vilket får konsekvensen att det är mer än ofta man sitter med hjärtat där struphuvudet borde vara. Men visst kommer man inte bort från faktumet att det här är en liten film som 20th Century Fox gjort för att få en liten vinst. Det är knappast något risktagande från deras sida och det märks i filmen. För tyvärr så smyger sig en del klichéer in i bilden som att skurken känns omotiverat ond och till skillnad från Duellen så vill man faktiskt se hur gubben ser ut och hur han resonerar.

Sen så kan man även ifrågasätta valet av skådespelare som känns väldigt utstuderat. En snygg kille (Paul Walker) som är lika trist som vanligt, en någorlunda söt tjej (Leelee Sobieski) som också är trist) och en rolig kuf (Steve Zahn) som faktiskt är bra i det han gör men ibland tycks han spela i en annan film som handlar om något helt annat men det är regissörens fel. Men detta är inte så farligt, de är ju inte dåliga. Det är bara det att de känns plockade för att locka in olika delar av den tilltänkta publiken med visst undantag för Zahn som är bra i det allt han gör.

Visst är Roadkill spännande så det förslår men mycket mer blir det inte. Samtidigt känns det som att man inte tänkt sig så mycket mer heller. Karaktärskildringarna är typiska för genren ger inte så mycket till övers vid sidan av att vi ska känna deras rädsla. Men spänningen räcker gott och väl för mig vilket gör att filmen hamnar på en stark trea. Men vad jag inte kan förstå är varför Fox ändrat titeln i Europa från Joyride till Roadkill. Trodde de att vi skulle koppla det alltför starkt till Roxettes över tio år gamla hit?

Andreas Olofsson