Recension - Blu-ray/DVD

Vad gör du om du är en arbetslös skådespelare i Hollywood och det enda du gör är att hänga på alla coola jazzklubbar med dina polare, som också råkar vara arbetslösa skådespelare. Jo, du skriver ett filmmanus om det och ger dig och dina polare huvudrollerna.

1990-talets coolaste kultrulle, "Swingers", skrevs på ett kafé i Hollywood av Jon Favreau och filmens början och slut utspelar sig faktiskt på just samma kafé i Hollywood. Vi får följa Mike Peters, en arbetslös skådis som flyttat från New York till Los Angeles för att bli kvitt minnena av hans sex år långa förhållande med flickvännen som dumpade honom. Men ju sämre Mikes karriär går, desto mer saknar han sin flickvän. Hans självförtroende är nere i botten, men han har tur, han har antagligen filmvärldens mest trogna polare, som ideligen drar ut honom på de hippaste klubbarna i Los Angeles för att finna kärleken igen.

Handlingen må vara simpel, men det är dialogen som gör "Swingers" så bra. Det är en film som man kan se gång på gång och fortfarande upptäcka något nytt i dialogen som varje gång resulterar i ett frustande skrattanfall. Vad menar t.ex. Mikes polare, Trent, när han säger: ”I’m gonna go find me two waitresses and pull me a Fredo” och Rob när han säger: ”Better put the pin back, Chi-Chi, the natives look restless”. Det nästan överdrivet interna språket känns realistiskt och vitalt i genren. Tänk själv på alla interna uttryck du och dina polare har mellan er. Det känns alltid mer realistiskt om alla rollfigurer i en film inte talar på korrekt universitets språk.

Om du inte har hört talas om "Swingers" förrän nu, beror detta antagligen på att någon, uppenbart icke-kompetent person, översatte den till den svenska titeln "Du, var är brudarna?". Problemet är lite att de som hyr en film som heter "Du, var är brudarna?" inte förväntar sig en film som "Swingers", och de som kan tänka sig hyra kultrullen Swingers skulle aldrig få för sig att den gömmer sig bakom en så pinsamt dålig titel som "Du, var är brudarna?".

Att filmen egentligen inte handlar om så mycket mer än ett gäng grabbar som går ut på de hippaste undergroundklubbarna och spottar ur sig de coolaste kommentarerna sedan "Double Indemnity", skadar ju inte en potentiell generation x målgrupp. Här är grabbarna i sena tjugoårsåldern som tar TV-spel på allvar (”Look, I’m gonna make Gretsky’s head bleed!” – No, man, we’re in playoffs!”) och har utförliga teorier om hur många dagar man ska vänta med att ringa en tjej vars nummer man just fått (”Two days is like industry standard, but everybody waits two days so I think three days is kinda money”).

Gå och hyr filmen och se den om och om igen tills du lär dig använda ordet money som adjektiv.

Andreas Nordh