Recension - Blu-ray/DVD

UMEÅ FILMFESTIVAL 13-20 SEPTEMBER 2001

Man pratade länge om de 20 öppningsminuterna i ”Saving Private Ryan”. De var de mest realistiska och intensivaste som visats på film, sa man. Jag vet inte varför jag osökt började att tänka på en film, som egentligen inte har någonting gemensamt, men någonstans inom mig upplevde jag en känsla som jag faktiskt infann sig under båda filmerna. Ska jag beskriva denna känsla så får det bli med orden: häpnadsväckande, intensivt och exploderande. Förmodligen förstår ni inte alls hur jag kan jämföra en film om en franks nattklubb med en ren krigsfilm. Själv är jag klart splittrad inför mina egna känslor. Men faktum kvarstår. Den första delen i ”Moulin Rouge” tog andan ur mig totalt på samma sätt som ”Saving Private Ryan”. Jag älskade ”Moulin Rouge” redan efter 5 minuter.

Så vad är det här egentligen för film? Det är helt klart en romantisk historia. Den fattige pojken möter den rika flickan och blir förälskad. Även om vi hört storyn tidigare har vi sannerligen inte fått den berättad på det här sättet. Någonsin. Jag vill gärna påstå att Baz Luhrmann är ensam om att gjort något liknande.
Nå, vad mer än en romantisk historia då? En musikal. Till en början var jag klart skeptisk till musiken, som om ni inte redan listat ut det, faktiskt till 98% är covers. Men efter ett tag så gör det faktiskt ingenting. Då musiken har en stor betydelse för filmen, tänker jag inte avslöja allt, för överraskningarna är många. Både producent och regissör framhåller mer än gärna att skådespelarna sjunger själva och framförallt, direkt framför kameran. Om det nu är sant så är både Ewan McGregor och Nicole Kidman helt klart värda en eloge. Även om McGregor inte har världens bästa röst så sjunger han med en inlevelse och övertygelse som tar sig förbi hela mitt musikkritiska öra och berör djupt.

I ”Romeo & Juliet” valde Luhrmann att berätta berättelsen i nutid. I ”Moulin Rouge” är det snarlikt, men det är valet av musik och framförallt, dess arrangemang som inger den känslan. Lurhmann själv menar att även om det hela utspelar sig i Paris, så finns det inte mycket som tyder på en speciell plats eller tidpunkt. Precis som i ”Romeo % Juliet” där handlingen utspelar sig i påhittade Verona Beach och tiden den utspelar sig i, är obestämdbar. Det tar lite tid att uppskatta Fatboy Slims musik i en film som utspelar sig under 1800-talets sista år. Men det är just detta som är charmen med ”Moulin Rouge”.

”Moulin Rouge” är en kärlekshistoria berättad med glimten i ögat. Det är mycket humor, både i dialog och handling, men också filmtekniskt sett. Full fart redan från början. Jag är mycket väl medveten om att de finns de som inte kommer hålla med mig efter att ha sett filmen. Antingen ser man inte det storslagna med den, eller så tycker man som jag: Det är en av de största bioupplevelser jag fått på länge. Kom dock ihåg några saker innan du ser ”Moulin Rouge”: Sätt dig inte för långt fram. Sätt dig så att du kan se hela duken utan att behöva vrida på huvudet. Lyssna inte på filmmusiken innan du ser filmen. Men spring genast och köp den efteråt.
Kort sagt, ”Moulin Rouge” är trots sin avsaknad på biljakter och explosioner, något av det mest fartfyllda du kan se på bio just nu.

-Mr Luhrmann, how wonderful life is when you're in the world!!

"Moulin Rouge" har biopremiär i oktober. Håll även utkik efter kommande intervju med Baz Luhrmann, som tog sig tid att visa undertecknad hur man dansar tango...

Jesper Isaksson