Recension - Blu-ray/DVD
Jag har inte bara läst Sprängaren av fenomenet Liza Marklund, jag tyckte dessutom den var mycket bra. Det står jag för, även om jag vet att det finns många starka för-, men framförallt motröster vad gäller Marklund och hennes böcker.
En stor del av dem som läst boken och inte gillade den, kommer nog inte att gå och se den här filmen. Speciellt inte om man också har problem med Helena Bergström och/ eller Colin Nutley.
Helt klart är väl ändå att Sprängaren kommer att välta biografer runtom i landet hela hösten och vintern. Och om man bortser från att den har mycket gratis från början som kommer att bidra till en gigantisk biosuccé (i och med att så många läst boken och att i stort sett alla Sveriges tunga skådisar är med i filmen), så har den faktiskt kvalitéer som gör den värdig en stor succé.
Kan inte påstå att jag varken gillar eller ogillar Bergström egentligen, men jag har tyckt att hon är sådär som skådis och att hon ibland, utan övriga jämförelser, blivit Sveriges Meryl Streep, dvs att hon gråter i typ varje film. Och att hon alltid används med automatik i stora produktioner. Men nu är hon en 37-årig mamma och verkar ha tuffat till sig och Sprängaren är ett steg i ny, rätt riktning.
Och Nutley, hennes man, har visserligen gjort en del schyssta rullar som Black Jack och Änglagård, men det finns ändå ett irriterande drag av helylle och medelsvensson- stuk över hans filmer. De är så äckligt lagom på något vis.
Därför var jag lite motsträvig inför filmatiseringen av Sprängaren. Men action och thrillers, som är något nytt för herr Nutley, kanske är hans grej. För detta är en mycket underhållande, nervig, spännande och tät dramathriller som tuffar på i ett högt tempo som inte står liknande amerikanska filmer långt efter.
Bara en sån sak som att vi ser dataanimerade effekter i en svensk film! Plötsligt känns det stort och glassigt och påkostat.
Jag pratar då om inledningen när kriminalreportern och tvåbarnsmamman Annika Bengtzon väcks mitt i natten och kallas ut till södra Hammarbyhamnen där den nya OS-stadion finns, som under natten har sprängts. Konkurrenterna till Kvällspressen, där Annika jobbar, kör stenhårt på terrorattentat eftersom många intressen varit kritiska till att Stockholm fått sommar OS. Men Bengtzon tror att det finns andra skäl, speciellt som att en högt uppsatt person inom OS styrelsen dödas i samband med sprängningen av stadion.
Mycket av filmen tar upp konflikter som uppstår på redaktionen. Bengtzon är nyutnämnd chef och det gillas inte av alla och hon ansätts hårt från olika håll, inte minst från kollegor som tror på terrorvinkeln och som dessutom har problem med kvinnliga chefer, men även t ex från källor inom polisen.
Det intressanta med Sprängaren, här precis som i romanen, är ju Bengtzons karaktär. Hon är en antihjälte, en journalist som är mycket mänsklig, som skriker åt sina kollegor, men är duktig och envis, som försöker kombinera att vara mamma med ett tidskrävande chefsjobb. Hon får saker och ting gjorda, inte alltid på det mest populära sättet och hon blir en nagel i ögat på många. Både innanför och utanför redaktionen.
Och Helena Bergström är övertygande. Det måste erkännas. Visst, hon gråter och är rödögd, men hon kämpar i rollen och blir Annika Bengtzon tillslut.
Dessutom är hennes kollegor inte så dumma heller. Örjan Ramberg, Brasse Brännström, Ewa Fröling, Reine Brynolfsson, Pernilla August, Peter Andersson, Maria Lundqvist, med flera, med flera. Vilken cast!
Möjligtvis kan man tycka att slutet känns något som ett antiklimax, men i stort så har Nutley rott hem det här efterlängtade (för många) projektet i hamn. Och det med beröm godkänt.
Vissa kritiker kommer säkert gnälla över att filmen känns mycket amerikansk i stil och framförande (kolla ljudet, klippingen och hur musiken används), men själv tycker jag det passar och bara är bra, det är ju såhär det ska se ut. Det finns en realism här som jag inte sett tidigare i försök till svenska spänningsfilmer. Liza Marklund och hela hennes framgångskoncept luktar amerikanskt, hon har ju farit fram och betett sig både osvenskt och okvinnligt (enligt en del belackare),så det känns inte alls märkligt. Bara spännande. Vi har en bit kvar till riktigt bra action och thrillers, men Sprängaren tar oss närmare.
Det kanske är så att Nutley med ett bra manus, en bra story, kan göra riktigt bra filmer och då är det bara att gratulera. Gärna mer av samma vara!
Kommentarer