Recension - Blu-ray/DVD
Den här recensionen kommer inte att försöka ge en förklaring till filmen och vad Lynch egentligen menar eller vill säga. Inte heller blir det några spoilers eller något större utrymme för att beskriva handlingen. För då hamnar man lätt i en återvändsgränd där man måste ge sig in i vad filmen faktiskt handlar om eller vad som händer under dess 145 minuter.
Och det vet jag inte. Inte riktigt. Jag har mina små funderingar och har väl lagt ihop vissa moment. Och ändå har jag sett den två gånger redan.
Men andra gången, en bit in mot slutet då det verkligen flummar ut och blir än mer mystiskt än innan… och det säger inte lite, då bekräftades bara mina känslor och tankar från första tittningen.
Okey, jag hajar inte mycket, faktum är att jag knappt hajar något alls, men det gör inget. För det gjorde jag inte i Lost highway heller och jag är inte hundra på att jag fått ihop alla pusselbitar till Twin Peaks heller. För att inte prata om Eraserhead…
Och anledningen, som jag tycker, till att man kan och borde kasta alla funderingar på vad karln egentligen menar i papperskorgen, är den enkla tesen att det är inte vad Lynch berättar eller varför som är det viktiga. Det är hur han berättar.
Och det finns ingen annan som gör det som Lynch.
100% Filmmagi. 100% Filmkonst.
Pure and simple.
Om jag skulle be mig i kast att försöka berätta handlingen så ligger väl en korsning av Twin Peaks och en gammal 40- eller 50- tals film- noir deckare närmast till hands. Laura Elena Harring är den mörka, glamorösa skönheten som ekar av gamla tider, då filmstjärnor var Filmstjärnor och kvinnor var Kvinnor och en natt åkandes i en limousin på Mulholland drive förvandlas allt till en mardröm. Precis när hon ska skjutas av männen där fram blir bilen påkörd av en mötande bil och kvinnan slungas ut ur bilen och blir den enda överlevanden. Men hon har fått sig en chock och tappat minnet. Samtidigt anländer Naomi Watts karaktär, den blonde, naive och oskuldsfulla Betty till Hollywood med filmdrömmar. När hon så småningom flyttar in i ett Melrose Place- liknande Bungalow komplex, hittar hon den mörka skönheten i duschen som presenterar sig som Rita, fast hon inte vet vad hon heter. Bettys filmdrömmar blir alltmer avlägsna när hon tillsammans med "Rita" dras allt djupare in i en lika snårig, mörk och märklig värld som filmen i sig och allt tar sig an konspiratoriska proportioner.
Som om detta inte var nog krångligt nog blandar sig filmregissören Adam in i leken också. Mitt under en inspelning kontaktas han av maffia- liknande mystiska män som vill, nej kräver att han ska använda sig av en viss kvinna i huvudrollen. När han sätter sig på tvären drar han igång något som verkar ha med våra kvinnliga "detektiver" att göra.
Mer är både dumt och dumdristigt att försöka berätta då man upplever denna film allra bäst utan att ha så mycket i bagaget, så att säga. Jag är säker på att ett gäng olika tolkningar kommer att presenteras på denna sida av både skribenter och läsare. Själv är jag av den åsikten att njut först och tänk sen! Om man ska tänka överhuvudtaget…
Lite pinsamt att erkänna, jag har inte sett Straight story, men vet att den ska vara väldigt normal, att det snudd på är svårt att se att den är gjord av David Lynch. Jag ska defenitivt se den, men Mulholland drive är den sorts Lynch som jag vill ha, som jag älskar. Kan faktiskt inte komma på någon film just nu som så fullkomligt absorberat mig till den milda grad att allt runt omkring mig försvann. Inte bara tankar på annat som väldigt lätt tränger in i skallen om filmen man ser är tråkig, om än bara så lite, utan också det rent fysiska. Som biosalongen du sitter i, människorna runt omkring eller som i mitt fall- soffan, bordet, det faktum att du ser en film på en teveskärm. Nej, allt försvann, jag sögs in i filmen så att mitt vardagsrum förvandlades till ett rum utan slut med tjocka, röda draperier och en vacker, distanserad sångröst någonstans ifrån. Jag pendlade mellan skratt, skräck, tårar och djup fascination och skräck igen. Kunde inte slita ögonen ifrån den någon gång och var helt slut när eftertexterna rullade igång.
Och ändå ville jag se om den per omgående.
Det säger väl en hel del.
Mulholland drive kan mycket väl vara David Lynch bästa film.
Den kommer i alla fall vara med på min best- of lista för 2002.
Kommentarer