Recension - Blu-ray/DVD
Fred Astaire och Ginger Rogers skrider ner för Storgatan i en äppelkindad all-american town då Fred plötsligt brister ut i sång, börjar snurra runt lyckstolpar och musik strömmar ut genom biohögtalarna från en okänd plats nånstans bakom Ginger som nu snurrsnurrsnurrar på en fontän kvittrande om kärlek, regn och varför amerikanska matkassar är i papper (opraktiskt om det regnar) och saknar handtag (opraktiskt överhuvudtaget). Publiken jublar, vet inte riktigt vad de ska ta sig till eller ta vägen.
/ Klipp : samma biosalong, 50 år senare. /
Publiken jublar fortfarande. Fast på bioduken springer nu Jet Li på väggarna på väg mot Michelle Yeoh som slåss mot uppskattningsvis 8-13 personer med hjälp av ett par bordsben efter en het diskussion om det orimliga priset på risbullar.
På den tiden din mormor & morfar var lika gamla som du är nu var musikaler förmodligen det mest välkoreograferade, mest häpnadsväckande du kunde hitta på bio. Idag ser du & jag - ibland - på wire-fu filmer med samma entusiasm och upphetsning.
Handlingen i wire-fu filmer är oftast tunn som grässtrån - endast avsedda för att trä upp de allra saftigaste scenerna på - likt de många musikaler som också gjordes och publiken gick och såg för de storslagna shownumren.
"Tai Chi Masters" är byggd runt den mallen. Handlingen, om hur två barndomsvänner blir fiender, hoppar glatt in i handskfacket så allt annat utrymme finns till förfogande för Woo-ping Yuens koreografimagi och regi.
Yuen kan vara ett okänt namn här i Sverige, delvis beroende på att han har använt otaliga alias under karriären, men slår man upp honom på världens bästa filmsajt IMDb så borde åtminstone hans senaste år vara välbekanta för vemsomhelst. Förra året var det han som dirigerade vatten-, träd- och svärdsprången i Ang Lees "Crouching Tiger, Hidden Dragon". Året innan skapade han med bröderna Wachowski action-historia genom "Matrix".
När han helt själv tar tag i en film är resultatet en bit bortanför ord. Visst, det är lättare och lättsammare med den fysiska komik man hittar hos Jackie Chan snarare än den episka sagan som finns i "Crouching Tiger...". Men de brister som finns i handlingslinjen vägs mer än väl upp av fajtingscenerna som bara är... underbara. Bättre än allt - och då inkluderar vi "Crouching...".
Det här är en sån film med så många minnesvärda scener att det blir svårt att komma ihåg dem alla, svårt att bestämma sig för vilken av dem man högljutt & entusiastiskt ska berätta om för vänner nästa dag vid vattentankar, kaffeapparater eller över matbord. Själv skulle jag dock vilja hålla fram den enorma bambustavs-scenen efter kanske en kvart och Michelle Yeohs fantastiska uppvisning där ett träbord förvandlas till styltor.
Det sista stycket om en sån här BullsEye är ju egentligen julafton upphöjt till födelsedag för en glatt superlativspottande skribent som undertecknad - nu kan man gå lös! - men eftersom du förmodligen börjar tröttna och jag känner mig en oväntat sansad idag så kan vi fråga oss; behövs det? Nej, förmodligen inte. Titta bara på en kille som Olle Ljungström - hans nya samling bär inga långa, tillkrånglade titlar som "Kända tjejer som jag har knullat".
På omslaget står bara ett ord, ett ord som ringar in den skivans innehåll lika bra som den här filmen.
BÄST.
Reaktioner & tips på andra bra wire-fu filmer tas med glädje emot på adressen nedan. Ifall du inte hittar "Tai Chi Master", leta då efter "Twin Warriors". Det är samma film.
Kommentarer