Recension - Blu-ray/DVD

Hollywoods gullponke Steven Soderbergh slutade vara independent med Erin Brockovich och Traffic. Nu är han fet och alla STORA stjärnor gör avkall på sina prislappar för att få jobba med karln. För det kan ju innebära Oscars bland annat. Julia Roberts är med igen. Clooney kör sitt andra race för Soderbergh, första var Out of sight. Don Cheadle var med i Traffic och så vidare. Men ändå. Både Brockovich och Traffic var kanon på olika sätt och även denna remake av en Rat Pack- rulle från 1960 med samma namn (på svenska hette den Storslam i Las Vegas) bär Soderberghs personliga och behagliga prägel. Till en viss del. Det är slickat, glittrigt och underhållande, men det känns också som det gamla talesättet "för många kockar…". För många stjärnor liksom.
Men å andra sidan, så måste man ändå tillstå att Clooney är ju ganska skön. Han utstrålar Filmstjärna och ler sådär avväpnande som annars bara Bruce Willis gör. Och han är ju cool. Faktiskt.
Brad Pitt är som vanligt bra och Soderbergh lägger in en skön detalj med honom. Hela tiden ser man honom käkandes på nåt, nachos, fries eller en burgare. Småkul. Gamle Elliott Gould har jag alltid gillat, han har ju gjort så mycket skräp, men också mycket bra grejer (Capricorn One till exempel, spana in den!). Matt Damon är ju lite blek, men klarar sig hyfsat. Utropstecknet, och det som nästan är roligast med rullen, är Andy Garcia. Andy Garcia! Snacka om upp som en sol och ner, ja ni vet. Men han är riktigt bra som den girige och skurkaktige casinoägaren som är målet för Ocean’s elva. I dubbel bemärkelse. Inte bara ska de råna hans tre casinon, de största i Las Vegas, Ocean själv planerar också att ta tillbaka sin ex- Julia Roberts. Och jag är ju då lite svag för den donnan och även om hon inte gör någon Erin Brockovich här så tycker jag att hennes blotta närvaro på duken gör att det dunkar lite extra, tänder till lite. Men det är kanske bara jag…

Behöver nog inte sägas, men storyn är alltså tunn som lackmuspapper och det är upp till andra element att funka för att Ocean’s eleven ska lyfta. Och den gör det, men inte så att man sitter och njuter i fulla drag. Soderbergh har gjort ett oklanderligt hantverk, snyggt som bara den, slickat och tajt och fullt av sköna detaljer och härlig, ibland gnistrande dialog. Inte minst mellan Clooney och Garcia slår det gnistor. Allt går så smidigt till och musiken ligger som en fläskläpp på det hela och, ja, man njuter mestadels under filmens nära två timmar. Du har hela paketet med skratt, spänning, romantik och raffel.
Men sedan är det svårt att sätta fingret på det, men jag saknar något. Det rullar på, men tänder inte till. Det där lilla extra sätter aldrig in.
Du knallar ut med ett ganska brett leende, men det falnar av ganska snabbt. Cool underhållning lika ytlig som själva Las Vegas.
Ocean’s eleven är sevärd, inget snack om saken. En 3 ½ om man kunde sätta det, men eftersom det är Soderbergh hade i varje fall jag hoppats på lite mer.

Göran Skoglund