Recension - Blu-ray/DVD

Inledningen av ”Signs” bygger upp en stämning helt i Hitchcocks anda. Långsamt berättande och utstuderade kameravinklar skapar en obehaglig känsla av att allt inte står rätt till. Scoren är även den inspirerad av skräckmästaren, och jag antar att kompositören James Newton Howard har studerat Bernard Herrmann mycket ingående. Framför sig verkar man ha ett mycket välgjort avsnitt av Arkiv X, regisserat av Alfred Hitchcock. Så är naturligtvis inte fallet utan för regin står M. Night Shaymalan, mannen bakom kritikerrosade ”Sjätte sinnet” (1999) och mindre lyckade ”Unbreakable” (2000).

Stilen från Shaymalans tidigare filmer känns genast igen, och denna gång har han förlagt handlingen till den amerikanska söderns landsbygd. Historien tar avstamp i ett fenomen som för första gången dök upp på 70-talet, nämligen extremt precisa cirkelmönster i majsfält. De flesta av dessa fenomen avslöjades dock som en bluff, men inte alla.

I filmen vaknar Fader Graham Hess (Mel Gibson) upp med ett ryck och inser att hans barn är försvunna. Tillsammans med brodern Merrill (Joaquin Phoenix) springer han runt bland majsplantorna letandes efter barnen. De återfinns vid en gigantisk cirkel i fältet där plantorna är böjda men inte avbrutna på ett sätt en maskin inte hade kunnat klara av. Inte heller en mänsklig hand hade kunnat göra så perfekta mönster. Vissa menar att det är en bluff, andra att det är navigationstecken för utomjordingar. Djuren på gården börjar bete sig märkligt, ungefär på samma sätt som när ett rovdjur finns i närheten.

Precis som i Shaymalans tidigare filmer bygger ”Signs” mycket på ovissheten om vad som egentligen pågår, vilket gör att poängen förloras om för mycket av handlingen avslöjas här. Styrkan i filmen är Shaymalan förmåga att visa sådant som inte syns i bild, känslor som rädsla och obehag framfört genom utsökt kameraarbete och närvarande spel av aktörerna. Dock blir det nästan alltid problem med trovärdigheten när barnskådespelare används. Lillebror Culkin är ganska duktig, men yngsta dottern i familjen kan inte riktigt bära upp replikerna så att äkthetskänslan infinner sig. Phoenix roll är så långt bort från den kejsarroll många förknippar honom med som det bara går, och hans insats är en av de mest lyckade. Han står dessutom för större delen av humorn i filmen, vilket faktiskt är en hel del utan att den för den delen går över gränsen till komedi.

Även om upplösningen på många sätt inte använder sig av de traditionella amerikanska filmdygderna, d.v.s. en stor portion våld och kärlek, är det ändå här filmen tappar mest. De religösa referenserna är genomgående, och det är tron på det gudomliga som blir den slutgiltiga lösningen på problemet, även om den måste kryddas med lite ”good old american bashing” med ett basebollträ. Graham Hess vill inte längre bli kallad Fader Hess då han sex månader tidigare tappade tron på gud eftersom denne lät hustrun omkomma i en bilolycka. Det heliga vattnet följer som en röd tråd genom filmen och i slutet får vi ändå se Mel Gibson iklädd prästkrage predikande att det endast är tron på gud och mirakel som kan rädda mänskligheten. Jag hade hoppats på en lite mer raffinerad sensmoral.

Pär Linnertz