Recension - Blu-ray/DVD

När böcker av Nick Hornby blir filmatiserade så är det ett säkert bevis för kvalité. Ett bra exempel för det är High Fidelity som är baserad på en bok av Hornby och var en av de bättre filmerna för ett par år sedan. Om en pojke med Hugh Grant i huvudrollen lär inte svika Nick Hornby eller någon annan för den delen och är den roligaste och ärligaste filmen så här långt gånget på året.

Will (Hugh Grant) är en rik man som gör absolut ingenting. Han delar in sina dagar i ”perioder” som är 30 min långa, bada tar en period, träna tar två och äta tar tre perioder osv. Sin rika livsstil är ett resultat av en superhit till julsång som hans far gjorde för 40 år sedan och nu lever Will på de royaltys som kommer varje år.

Han ger också några perioder till att träffa det motsatta könet, inte för att träffa någon på heltid, utan mest för att få ”spela runt” lite. En dag får han en snilleblixt, han upptäcker en helt outforskad marknad, den bland singelmammor. Succén överraskar honom men lögnerna tar honom till 12-årige Marcus (Nicholas Hoult). En pojke med en ensamstående mamma som är kraftig själmordsbenägen och denna unge Marcus drar sig till Will som utan att veta om det får en pojke på halsen och sin hittills största resa i livet börjar utan hans vetskap. En pojke vars likheter med Will är lika olika som lika.


Nick Hornbys klockrena ärlighet som finns hos männen och i det här fallet hos Will (alla har väll den egenskapen att se sig göra en sak, men mena den totala motsatsen, bara för att försätta sig i en bättre position?) lyfts här fram på ett underbart sätt av regibröderna Chris Wietz och Paul Weitz som tidigare gjort American pie. Den delen är den mest träffsäkra och roligaste med hela filmen, hur Will går in i situationer som han inte gillar men måste för att komma kvinnorna nära. En motsvarighet till Nick Hornby är vår svenska Fredrik Lindström som på samma sätt lyckas ta små vardagliga situationer och skruva till dem lite och resultatet är ofta mycket roande.

Hugh Grant är lysande som Will, en man som snart närmar sig 40 och egentligen inte vet bättre av livet utan kör bara på som han alltid gjort. Det lyser helt enkelt om honom, han har den där egenskapen att kombinera repliker och mimik på ett underbart sätt utan överspel och i Om en pojke lyckas han med det i varje scen. Likheterna och skillnaderna mellan Will och Marcus är mycket bra framförda, inte för tydligt utan det ligger där för att tolkas, det behövs inte men finns ändå där vilket tillför en ytterliggare dimension och får oss att bli engagerade.

Egentligen det ända negativa jag har att säga är om pojken som spelar Marcus, han är inte klockren i sitt spel utan har sådana stora problem med sina ansiktsuttryck som unga skådespelare ofta har. Bara för att han är ung så tycker jag inte att man ska behöva ha överseende med det. Hans mamma Fiona som spelas av Toni Collette (spelade också mamma i Sjätte sinnet) gör en mycket bra prestation trots sin ganska tråkiga och monotona karaktär.

Om en pojke är något seriösare än Bridget Jones dagbok och Notting Hill, seriösare på det sättet hur de skildrar Marcus liv och hur han och Will utvecklas. Bridget Jones var en film som kanske tilltalade kvinnorna mer än männen (men fungerade dock lika bra för båda och är en mycket bra film) och Om en pojke gör samma sak fast tvärtom.

Filmen med sin underbara blandning av humor och ärlighet lockade till många skratt och tack vare Hugh Grants enorma prestation som inte helt omöjligt i alla fall kan räcka till en nominering till den stora filmgalan i mars nästa år, så hamnar betyget högt, ett betyg som säger åt er att genast besöka biografen.

Johan Lindström