Recension - Blu-ray/DVD

I samma sekund som sluttexten rullat färdigt på duken, infinner sig sorgen och tomheten. Vid det här laget har viktigpettrarna redan hunnit ut ur salongen; Nils-Petter, Orvar, Fredrik Sahlin, Ronny….alla reste de sig och gick så fort filmen var slut. Men inte jag. Istället suckar jag högt för mig själv ”Första gången jag fått orgasm av att se en film”, som blir till ett uppenbart uttalande av någon som just upplevt något oerhört starkt och känslomässigt. Regression, är nog det ord man använder inom psykiatrin för sånt. Att försöka göra någonting roligt av det som egentligen är djupt känslomässigt och personligt engagerande. Att inte våga se sanningen.

12 timmar på ett skakande tåg lämnar all tid åt funderingar och tankar. Och ju mer jag funderar desto längre bort kommer jag från filmen och närmare det faktum att den är slut. Jag ligger där på tågbritsen tillbaka till Umeå och gör en resa tillbaka till min första upplevelse av Tolkien. Och jag kommer fram till att känslan jag har nu, är den samma som när jag vid 7-års ålder läser sista bladet i den sista delen. Hur det snarare är väldigt ledsamt att det är slut än att jag lyckats läsa en stor trilogi, en merit för någon i den åldern. Men det tog tid innan jag kunde lära mig att älska filmerna lika mycket.

Efter första filmen var jag oerhört kritisk. En fantasybok är till för att läsas inte för att ses. Det är min ståndpunkt än idag. Vissa böcker går inte att göra rättvis genom att göra den till film. Jag vet inte hur många gånger jag har sett den tecknade filmen från 1978, men många många gånger blev det och jag kom att älska den filmen lika mycket som böckerna. Och efter att jag sett Peter Jacksons Sagan om ringen, den första filmen, var jag tämligem kritisk. Vad Jackson gjorde var att han satte människor, vanliga du och jag, till att spela alver, hober, orcher och det blev en konflikt för mig. Det tecknade håller än större distans till fantasin och lämnar mer åt den personliga bilden. Hur kan en människa någonsing bli en alv? Jag hade svårt att se det och inte förrän jag fick hem den förlängda versionen av Två Tornen, började jag ändra mig och plötsligt upptäckte jag att Jacksons versioner inte var något annat än mästerverk. För trots att han använder människor till att spela alver, finns det en distans och respekt till fantasin som jag är honom evigt tacksam.

Sagan om Konungens Återkomst börjar med en tillbakablick om hur det gick till när ringen hittades av Smeagol och Deagol och om hur Smeagol under ringens kraft förvandlas till den sorgliga varelsen Gollum. Andy Serkins har helt rätt fått spela Smeagol, annars är han rösten och mannen bakom Gollum. Den mest okrediterade skådespelaren i hela filmprojektet. Sen kastas vi in i slaget om Minas Tirith och Aragorns väg mot tronen. Och allt samtidigt som vi får följa Frodo och Sam mot Domedagsklyftan. Scenerna runt Minas Tirith är någonting jag aldrig tidigare sett på film. Så storslaget, mäktigt och imponerande att det mesta som jag har sett bleknar i jämförelse. Det är Helm’s Deep tio gånger om.

En till sak som jag är Jackson evigt tacksam för är att han har sett det centrala i böckerna. Även om de stora slagen tar mycket plats i filmerna får det viktigaste mer utrymme i sista delen. Och det är vänskapen. Inte bara vänskapen mellan det splittrade brödraskapet utan mer vänskapen mellan Frodo och Sam, som sätts hårt på prov. Och det är den vänskapen man kommer att minnas och det är den vänskapen som är det mest centrala i Tolkiens verk. I scenen där Aragorn kröns till kung, går han fram emot de fyra hoberna som direkt går ner på knä inför den nya kungen. Aragorn hejdar dem och säger: You kneel to no one!, för att sekunden senare gå ner på knä inför dem. Jag tackar Jackson innerligt för detta. Det hade kunna varit en liten detalj, men den är kanske filmernas viktigaste scen. Hela Sagan om Ringen handlar om den lilla hjälten, de små hoberna som med sina stora hjärtan räddar världen från ondska och undergång. Den minsta vinner över den största och det är vad det handlar om.

Sam spelar en allt mer viktigare roll (Sean Austin tycker jag fortfarande är dålig som Sam, men jag har nog lärt mig att leva med det vid det här laget) och man inser att Jackson har lagt ned mycket tänkande och funderande. Och han har lyckats. Frodo ses oftast som huvudpersonen i filmen, men egentligen är han inte mycket mer än ”ringbäraren”. I scenerna med Frodo och Sam är det alltid Sam som för handlingen framåt, det är han som det hänger på. En vanlig trädgårdsmästare från Fylke som det inte är någonting märkvärdig med. Jackson har också insett detta och lyckas verkligen att visa det utant att påverka Frodos betydelse. Trots att Sam hela tiden står i bakgrunden bakom Frodo, är han ändå den viktigaste av dem två.

Den sista biten av filmen kändes lite lång och knagglig. Men det var bara första tanken. Hur avslutar man annars en 10 timmars resa om inte så här? Snarare är upplevelsen att allt gått för fort fram, att filmen lätt skulle kunna ha varit 30 minuter längre utan att det märkts. Men jag gråter de sista 15 minuterna inte bara för att det är så fint och vackert, utan för att jag ärligt är oerhört ledsen över att det är slut. Det är över. Sagan om Ringen har nått sitt slut och det kommer att påverka många månnga människor världen över. Peter Jackson kommer att skapa ett tomrum i filmvärlden som ingen annan lyckats med. Och frågan är om vi någonsin kommer att få vara med om något så här stort igen. För vad finns det kvar att göra nu? Jackson har gjort det ingen annan vågat, en galen liten regissör som nästan ingen kände till innan, har vänt upp och ned på en hel värld av filmentusiaster och skapat ett mästerverk som måste vara det största som gjorts och kommer att få förbli så för en mycket lång tid framöver. Allt bleknar i jämförelse. Sagan om Ringen har blivit fullbordad, med en final som inte liknar någonting du tidigare sett. Sagan om Ringen är det största som finns. Så är det bara.

Jesper Isaksson