Ghosts of Mars

  • Svensk titel: Ghosts of Mars
  • Originaltitel: Ghosts of Mars
  • Release (Bio): 2002-05-03
  • Release (Blu-ray/DVD): 2002-10-30

Recension - Blu-ray/DVD

En del känner säkert igen sig. Man läser Stephen King fast han inte är så spännande eller bra längre. Man köper senaste U2 skivan fast de inte är särskilt bra längre. Man fortsätter kolla på Arkiv X fast det inte alls har samma laddning som de första två, tre säsongerna. Eller man går på bio och/eller hyr nya filmer av gamla favoritregissörer som Brian De Palma, Tobe Hooper eller George Romero för att man hoppas. Man gör allt detta lite av gammal vana. För att man vill att det ska vara bra. Favoriter dör svårt och hårt. Själv har man lika svårt att släppa dem. Lite likt en obotlig romantiker som vägrar ge upp tron på kärleken och människan. Kanske lite väl stora ord, men när man har att göra med en filmregissör som John Carpenter så är det lite så. Man hoppas och hoppas år ut och år in. Man tänker att denna gång kanske han har gjort en ny Attack mot polisstation 13 eller en ny Flykten från New York. Det skulle räcka om han kom i närheten av underskattade They live (1988) för att man skulle bli lite glad och få hoppet besvarat.
Men med undantag av stora delar av In the mouth of madness (1995) så har man blivit besviken gång på gång. År efter år. Nu har ju också produktiviteten sackat ordentligt de senaste åren. Innan Ghosts of Mars (som först nu masar sig hit, den finns sedan länge på dvd-import) så var det bitvis hyggliga Vampires (1998) och dessförinnan misslyckade Escape from L.A. (1996). Annat var det under storhetstiden i början på 1980- talet då karln likt en annan Woody Allen pruttade ut sig en film om året ungefär. Och det var ju inga dåliga rullar heller; Dimman, Flykten från New York, The Thing, Starman och Big trouble in Little China.

Men nu handlar det om den drygt 50- årige Carpenters senaste verk, science- fiction- rysaren Ghosts of Mars (egentligen är ju den korrekta filmtiteln John Carpenter's Ghost of mars, men jag orkar inte skriva mannens namn innan titeln varje gång och förstår faktiskt inte varför, när eller hur det kom sig att hans namn föregår varje filmtitel sedan, tror jag, In the mouth of madness, 1995).Den som kan sin Carpenter historia kommer att märka att man kan hitta spår av många av mannens filmer här, inte minst Attack mot polisstation 13 och Flykten från New York. Men där de kändes nydanande, spännande,
samhällskritiska och fulla av klassiska referenser till gamla västernfilmer, som känns nya filmen mest som en trött och rörig upprepning av tidigare filmer.

Filmen utspelar sig år 2025 på planeten Mars. Människan har ockuperat den röda planeten sedan länge och försöker suga ut allt möjligt värdefullt ur dess jord. Henstridge (som i min bok faktiskt inte är så oäven som skådis och sen gör det inget att hon är jäkligt snygg också.) spelar tuffe polisen Melanie som är högsta befäl i en trupp av poliser. Deras uppdrag: att transportera ökände brottslingen Desolation Williams (Ice Cube) tillbaka till huvudstaden Chryse. Men när de når fram till den avlägsna gruvhålan för att hämta fången är den helt öde. Det visar sig att man har öppnat upp en port till platsen för de ursprungliga invånarna på planeten och de har kommit fram och tagit kroppar i besittning. För Melanie och Co. blir det inte bara att gå in och ta med fången och sedan iväg, de måste samarbeta för en annan mycket mäktigare och hemskare fiende.

Nja, nu lät det där som något en filmbolagsmänniska skulle kunna skrivit, för "spökena" som de möter är inte särskilt läskiga. Faktum är att man måste ta hela den här filmen med en stor dos distans och humor för
att inte avfärda den helt som värsta b-skräpet.
Men samtidigt är ju detta både Carpenters styrka och svaghet. Att han alltid är bäst med liten budget och då det balanserar farligt nära camp-filmer à là 50-tal. Ser man de flesta av hans filmer med glimten i ögat så blir de ju mycket underhållande och ganska unika i sin konsekvens och sitt strama format. Miljön är oftast ganska begränsad, persongalleriet också hyfsat åtstramat och bildspråket är torrt och effektivt. Och så är även fallet på många ställen i Ghosts of Mars. Men när Carpenter ska använda sig av special- och/eller digitala effekter blir det inte lika lyckat (Flykten från L.A. någon? Eller Den osynlige mannen?). När han är som bäst skapar han en klaustrofobisk stämning som man kan skära igenom med en kniv och människornas möjligheter att överleva i filmerna är sällan särskilt stora i en värld eller omgivning som inte inger mycket hopp. Slutet på filmen visar också på att Carpenter fortfarande är konsekvent och inte sviker sin vägran för lyckliga slut, även om finalerna förr (som i The Thing eller They Live för att nämna några) var snäppet ballare.

De positiva saker med filmen, som visar på att Carpenter inte tacklat av helt, är att man verkligen märker på en gång att detta är en Carpenter- film. Han kan fortfarande berätta på ett snyggt och effektivt sätt, om än tröttare och något omständligare än förr. Just detta syns tydligast i hur storyn berättas, i tillbakablickar fram och tillbaka vilket skapar ett något ryckigt och inte särskilt spännande händelseförlopp. De tuffa och starka kvinnoporträtten (Henstridge, Pam Grier och Clea Duval) står ut och slår tillbaka mot kritiker som menar att Carpenter är en macho- regissör. Han har alltid haft starka kvinnor i sina rullar punkt slut.
Musiken är en annan positiv sak. Sedan han åter fick tillbaka kontrollen över filmskapandet gör han musiken helt själv och denna gång är det klassisk Carpenter vi snackar om. Temalåten skulle kunnat vara med på soundtracket till Flykten från New York och då förstår ni att det är okey.

Slutord; "spökena" är inte särskilt skrämmande utan mest "cheesy" och Ice Cube är inte någon Snake Plissken. I Ghost of Mars rullar ett verk fram gjort av en regissör som bara bitvis glimtar till och visar musklerna. Det är en sci-fi- rysare som, om man är på rätt humör, kan vara riktigt kul att se på, men som mot bakgrund av vad regissören gjort i sina dagar framstår som en trött och lite hopplös upprepning av tidigare storfilmer.
John Carpenter är numera en skugga av sitt forna jag, även om han fortfarande är väldigt independent.Så visst kan det vara så att karln sedan länge bränt sitt bästa krut, men man vet ju vad han kan. om han bara lägger manken till. Eller så är det just det han gör, fast det inte blir bättre än så här nuförtiden.Men hoppet är ju det sista som lämnar människan.

Göran Skoglund

Kommentarer