Recension - Blu-ray/DVD

Film-noir. Bara ordet får mig att rysa. Dessa underbara filmer från 40- och 50-talet, ofta med underfyndiga repliker och fantastiska skådespelare.
Det är sällan vi i dagens filmutbud får uppleva en riktigt bra film-noir.
Vi har haft några fina försök genom åren. The Grifters och Djävul i blå klänning har fungerat mer än bra och L.A Konfidentiellt känns mer som en hyllning än en ingivelse. Men bra är den. Ruskigt bra.

Nu har bröderna Coen bestämt sig. Nu är det deras tur att göra en film med kaliber i.
Det jag gillar med dessa två bröder är deras casting av aktörer, helst i de mindre rollerna. De lyckas alltid få in de där underliga rollerna som alltid lockar till skratt. De återfinns givetvis här också.

Grundhistorien är så här: Billy Bob spelar Ed Crane. En tystlåten, kedjerökande frisör vars fru Doris (Frances McDormand) är otrogen med stadens affärman David "Big Dave" Brewster (James Gandolfini, i en mycket fin roll för honom).
Ed skickar ett anonymt hotbrev till David och hotar med att gå ut med hans otrogenhet, något som skulle förstöra hans karriär för gott, om han inte lägger 10000 $ på en hemlig plats.
David i sin tur tror först att hotelserna kommer ifrån en homosexuell bedragare och allt korsar alla.

Mer tänker jag inte förtälja. Resten måste ni se för er själva och bedömma.
Jag anser dock att historien skulle behövt ett mer genomgående manus än bara massa roliga idéer.
Det känns att Coen verkligen ansträngt sig. Detta skulle bli bra. Man blir snabbt övermättad.

Jag älskar Millers crossing och Blood simple. Jag tyckte mycket om Fargo. Jag hade mycket kul åt Barton Fink och The Hudsucker proxy (Strebern). Som ni kanske märker så är bröderna Coen omtyckta av mig.
Raising Arizona var väl kanske mer fånig än bra dock.
Och efter Fargo anser jag att det gått utåt för dem.
The Big Lebowski var ett enda stort skämt. Fånig och pretantiös med endast ett fåtal bra scener.
Sedan kom den som så många hyllade; O brother where art thou.
Något jag för mitt liv inte kan förstå. Det var den mest överambitiösa filmen jag sett på länge. Fy för den lede.

Detta är en klar uppryckning, men ändå saknar jag Coen-magin som jag lärt mig att älska i deras tidiga filmer.

Tummen upp för Billy Bob Thornton, det underbara fotot, poliserna i birollerna och Scarlett Johansson.

Tummen ner för det uppenbart genomarbetade manuset som tillslut blir parodi på sig själv.

Gustaf Molin