Recension - Blu-ray/DVD

’We were soldiers’ är andra gången som Mel Gibson samarbetar med Randall Wallace. Första gången var i Gibson episka saga ’Braveheart’ då Wallace skrev manus och Gibson regisserade. I ’We were soldiers’ har Gibson valt att endast befinna sig framför kameran medan Wallace sköter reign. Det mest intressanta är dock att boken som filmen bygger på skrivits av Överstelöjtnant Hal Moore, dvs huvudpersonen i filmen och tillika Mel Gibsons karaktär.

Till Vietnam skickas således Överstelöjtnant Moore (Gibson) och hans nyrekryterade unga soldater. Vi får följa Gibson och hans mannar en kort tid under förberedande träning innan pojkarna ska bli män. Samtidigt lämnas döttrar, söner och fruar ensamma hemma då deras män åker runt halva jordklotet för att utkämpa ett krig vars nödvändighet sannerligen kan ifrågasättas.

Sådant är upplägget i ’We were soldiers’ och klyschorna kan tidigt skönjas. En av dessa klyschor, den äldre, mer rutinerade, hårdföre Sergeantmajoren Plumley bör dock nämnas. Mel Gibsons ’sidekick’ spelas nämligen av ingen mindre än tuffe Sam Elliott – som mycket väl kan vara den hårdaste soldaten på vita duken sen Lee Marvins dagar. Utöver Sam Elliott hittar jag inte många ljuspunkter i denna film. Skådespelandet är överlag godkänt men Madeleine Stowe (Gibsons fru i filmen), Gibson själv, coole Barry Pepper, Greg Kinnear samt American Pie-bekanting Chris Klein har alla setts bättre.

’We were soldiers’ är en film som gör anspråk på att visa att soldaterna i Vietnamkriget inte slogs för USA eller Gud utan för varandra. Att soldaterna hade familjer – att soldaterna var pappor, söner och bröder. Tanken är hedervärd men som så ofta är fallet så blir det Hollywood-smörja av hela baletten. Tänkvärt är att jag skriver detta med vetskap att filmen, som tidigare nämnts, faktiskt skrivits av den riktiga överstelöjtnant Hal Moore. Nej, det är inte innehållet jag inte gillar – hans historia är intressant – det är förpackningen jag inte uppskattar. 'Less is more, Mr Wallace'. Med amerikanska flaggor, svulstig musik, actionscener liknande ’Rädda Menige Ryan’ räcker det inte denna gång – det har liksom redan gjorts.

Är denna film då värd att se? Skulle jag fråga de ca 7 personer som såg den samtidigt som mig i New York skulle de nog svara nej. Trots att jag såg den i USA så verkade de synnerligen oberörda och åt chips mest hela tiden. Filmen berör helt enkelt inte. Personligen tycker jag att du borde hyra ’Rädda Menige Ryan’ igen eller varför inte ’Apocalypse Now’. För en riktig högtidsstund - hyr alla tiders bästa krigsfilm: ’Plutonen’.

Erik Norin