Recension - Blu-ray/DVD

Så fort Adam Sandlers produktionsbolag, Happy Madison, släpper en komedi, så kan man vara beredd på att få precis det man väntar sig. Om det är en film som Sandler varit med att skriva manus till, så spelar han en loser som råkar hamna i en oväntad situation à la formeln jag nämnde i min recension av ”Mr. Deeds” och Rob Schneider har en mindre, men desto mer skruvad roll. När Schneider har varit med i skrivandet, är den enda skillnaden att Schneider mantlar Sandlers roll och vice versa.
Och när de nu använder samma formel i framgång efter framgång, var det bara en fråga om tid innan de skulle maskera det i form av en förväxlingskomedi av det bokstavligen fysiska slaget.

Tjejgänget med Jessica i spetsen är amerikansk ungdom när den är som värst. Inte som de missbrukande, misslyckade, kopulerande glin, som florerar i Larry Clarks filmer – utan den direkta motsatsen. Iklädda pastellfärgade designerkläder dyker de skitsnygga brudarna upp från sina föräldrars lyxvillor i närmaste shoppingcentrum och rackar ner på alla som tjejerna inte anser är lika lyckade som de själva (vilket inkluderar alla andra).
Men en morgon vaknar Jessica upp i sin säng med fasan av att ha bytt skepnad. På grund av ett par örhängen med vilande förbannelse, har hon förvandlats till en 35-årig lodis.

Bitvis är det kul att se en mer feminin Schneider fjolla runt i tighta toppar i skrikiga färger och försöka trippa fram i sin nya kropp så gott det går. Anna Faris funkar finfint (och är skitsnygg) som ”Jessicas” bästa vän och flankerar Schneider väldigt väl. Det hela puttrar på utan större svårigheter, men dessvärre bör en komedi av det här slaget göra mer.

I stället för gapskratt, sitter man och småflinar. Skämt som hade klockren tajming i trailern, har i filmen (precis som ack så många andra komedier) svårare att få kraft i sin punchline. Man låter scener vänta på sig så pass länge, att skrattet aldrig provoceras fram.
Så alla som vill ha en stunds lättsmält underhållning och alla fans av Happy Madisons tidigare filmer får precis det de väntar sig, men jag vill ha mer – jag vill ha en komedi som verkligen roar.

Nikita Averin Kronlund