Recension - Blu-ray/DVD
Sean Penn satsar allt och släpper alla hämningar i sin rolltolkning av den efterblivne men extremt godhjärtade Sam. Han spelar med varje liten del av kroppen och liknar många gånger Dustin Hoffmans Rainman, fast gånger tio. Svaret på frågan huruvida det funkar ligger nog snarast i den personliga inställningen man har till Sean Penn. Om man som jag gillar honom som skådespelare går det att acceptera överspelet och det blir ganska intressant att titta på. Men trots independent-känslan i filmen är spelet precis som historien skrivet i väldigt stora bokstäver. Det melodramatiska berättandet ser bara svart och vitt vilket gör att tonen blir naiv och trovärdigheten ganska liten.
Sam är en vuxen man men med en intellektuell kapacitet som en sjuåring. Han spenderade en natt med en hemlös kvinna vilket resulterade i en oönskaf graviditet, och Sam lämnas ensam att ta hand om barnet. Han använder Beatles texter och andra visdomsord från Lennon och McCartney som manual för uppfostran, och döper även sin dotter till Lucy Diamond. När Lucy som sjuåring uppnår samma intelligensnivå som sin far börjar myndigheterna se problemen med Sams förmåga att uppfostra ett barn, och hon sätts således i ett fosterhem. Sam kontaktar den kvinnliga stjärnadvokaten Rita Harrison (Pfeiffer), som för att imponera på sina översittande juristkollegor tar sig an fallet gratis, och kampen för rättvisa kan börja.
Pfeiffers karaktär används som en motpol till Sam för att visa hur även den mest framgångsrika och tillsynes perfekta personen har ett trassligt liv och inte är en särskilt bra förälder. Rita har ingen tid för sin son, medan Sam offrar världen för kärleken till sin dotter.
Ett av de mer intressanta greppen i filmen är sättet Beatles används. Referenser till gruppen finns både i intrigen och på ett filmiskt plan. Sam har väggarna fulla med posters av beatlarna och han citerar deras texter i situationer där hans egna ord inte räcker till. Soundtracket består uteslutande av Beatles-låtar och används inte bara som stämningshöjande bakgrundsmusik. Delar av handlingen och budskapet förs fram direkt genom musiken och texterna ger vid många tillfällen mening åt bilderna. Filmen berättas alltså genom Beatles musik. Detta blir naturligtvis extra givande om man som jag är ett stort fan av Beatles, även om alla låtar såklart framförs i cover-versioner. Men trots att detta är ett ganska spännande grepp, faller det lite på sin egen enkelhet och övertydlighet. Det är inte så utmanande för åskådaren som det skulle kunna vara.
Något som däremot höjer stämningen i filmen är alla underbara biroller. Sam har ett helt gäng lätt retarderade polare som han regelbundet träffar på videokvällar eller äter frukost på pankakshuset med. Här återfinns t.ex. den sköne filmfantasten som i alla situationer lyckas finna ett passande filmcitat följt av en redogörelse av vem som gjort filmen, när den kom etc. Den paranoide och konspiratoriske krigsveteranen är ett av filmens absolut roligaste inslag, då han på grund av sin misstänksamhet lyckas få både advokater och domare på fall.
Det är genom dessa små detaljer och referenser samt den enorma värme och godhet filmen förmedlar man fattar tycke för den, men filmiskt sett är den inte lika lyckad. Den skriver publiken för mycket på näsan och är alldeles för sockersöt för att komma upp i den tyngre divisionen, samtidigt som det är genom det övergoda budskapet den blir sevärd. Vid ett tillfälle uttrycker Sam hela poängen med filmen; George Harrison fick alltid höra att han inte kunde skriva bra musik, men de flesta är överens om att ”Here Comes the Sun” är den bästa låten på ”Abbey Road”. Filmen proklamerar att all you need is love för att uppfostra ett barn, men tyvär behövs det mer än så för att göra en bra film.
Kommentarer