Recension - Blu-ray/DVD

Jag nämnde i recensionen av ”The Hulk” tidigare i år att trenden i Hollywood verkar vara filmatiseringar av serietidningar. De orden står jag fortfarande fast vid, men under sommarmånaderna detta år har ett annat fenomen varit mer uppenbart – uppföljare.
Inte för intet har ”The Summer of Sequels” blivit ett fast uttryck i det stora landet i väst och nu står den andra installationen av arkeologen/äventyraren Lara Croft’s eskapader på tur.

Denna gång blir Lara Croft, under en exkursion i ett undervattenstempel, bestulen på en mystisk artefakt av Chen Lo, ledaren till ett kinesiskt brottssyndikat. Knappt hinner hon besluta sig för att återta sitt fynd, när MI6 (den brittiska underrättelsetjänsten) kontaktar henne angående just detta fall.

Det visar sig nämligen att Chen Lo tänker sälja denna artefakt till Nobelprisvinnaren Jonathan Reiss – en egentligen tämligen harmlös händelse kan tyckas, men med den i sin ägo, skulle Reiss kunna finna ”Livets vagga”, där Pandoras ask är gömd. Reiss har inga moraliska hinder att använda detta kraftfulla vapen för sin egen vinning, trots att det skulle innebära döden för den större delen av jordens befolkning, så nu sätter man in ett fysiskt hinder i stället – Lara Croft.

Uppföljare brukar i regel hålla en betydligt lägre nivå än sina föregångare. Agera kassakalvar för filmbolagen som hoppas att publiken ska luras till en efterföljare till en succé, utan att bolagen behöver anstränga sig. Denna sommar har dock varit ett enda långt undantag. Samtliga uppföljare har hållit något som har varit i närheten av sina föregångares kvalitéer och vissa har till och med lyckats vara bättre – som denna.

”Lara Croft: Tomb Raider” var väl ett någorlunda habilt äventyr, men den gav dessvärre en bismak av tomhet. Det fanns inte mycket under ytan; inte mycket känsla, inte mycket själ. ”Lara Croft Tomb Raider: The Cradle of Life” känns betydligt fylligare.

Historien är intressant nog att inte bara kännas som kittet som fogar samman actionsekvenserna och till skillnad från föregångaren, så har karaktärerna fått lite mer djup än de platta stereotyper vi mötte för två år sedan. Samtidigt lyckas man tänja på gränserna på hur fånig man kan vara, utan att det blir löjligt – Lara Croft’s svaghet för extrema situationer, snabba hastigheter, höga fall och snygga poser är precis lagom överdrivna för att vara underhållande, men håller sig mirakulöst på rätt sida för att inte bli patetiska.

Känslan i filmen har dessutom mer gemensamt med spelserien filmerna baseras på. Det är bitvis riktigt stämningsfullt och engagerande och just därför är det synd att man inte tagit vara på detta och gjort skickliga actionsekvenser.

Missförstå mig rätt nu – filmen är späckad med sjyssta actionscener och hisnande stunts, men det blir aldrig någonsin riktigt spännande. Regissören De Bont verkar ha trott att han måste göra en ”John Woo” bara för att detta är en actionfilm med handlingen till en större del är förpassad till Hong Kong.
Varenda actionsekvens innehåller massvis med slow motion-klipp och samtliga är helt omotiverade. Att man ljudlagt dem med heroisk musik i stället för mer nervig och intensiv sådan kan måhända vara maffigt. Men spänningshöjande? Nej.

Ett lyft jämfört med föregångaren är detta garanterat och det är skönt att åter se ett äventyr värt namnet, men det gör så ont att man av detta inte kunnat få in en fullträff. För det krävs det mer spänning än vad man lyckats få till här.

Nikita Averin Kronlund