Recension - Blu-ray/DVD

Jag erkänner direkt: Ja, jag var skeptisk.
Till att börja med, förstod jag inte vad det var som gjorde föregångaren ”The Fast and the Furious” till den kassakalv den överraskande råkade bli. Biljakter hade redan gjort bättre i ”Ronin”, ”Gone in 60 Seconds” och varför inte nämna klassiker som ”French Connection” och ”Bullitt”, som alla dessutom hade bättre historier att berätta och dessutom med bättre skådespelare i rollerna.
Att Vin Diesel, affischnamnet i ettan, nobbade erbjudandet att medverka i uppföljaren och faktumet att John Singleton inte gjort något värt att hänga i granen sedan sin debut ”Boyz N the Hood” för lite drygt ett decennium sedan, var ytterligare varningstecken.

I denna uppföljare har Brian O’Conner hoppat av poliskåren och flyttat från L.A. till Miami, där han försörjer sig på de prispengar han håvar in i alla street racing-tävlingar han medverkar i.
När han åker fast i samband med en tävling, så ser polisen i Miami sin möjlighet att använda Brian som verktyg att, tillsammans med Brians gamle vän Roman Pearce som Brian inte haft kontakt med på åratal, och polisen Monica Clemente som redan är satt på fallet under falsk identitet, sätta dit knarkkungen Carter Verone.

Historien är som hämtad från ett halvdant avsnitt av ”Miami Vice”, men kryddad med biljaktscener. Och vilka biljakter!

Ja, jag var skeptisk. Och jag tvingas äta upp det. Gladeligen dessutom.
Racet i filmens inledning är något av det mest adrenalinuppumpade jag faktiskt någonsin sett. Dagens teknologi inom datoriserade effekter används sömlöst för att leverera snygga övergångar mellan de klipp av för snabb och för rasande bilåkning som vi överdoseras med och ger ett fenomenalt flyt och överblick i sådana scener som i originalet var geografiskt röriga.

Skådespelarinsatserna är dugliga nog att hålla scenerna där emellan på en någorlunda hyfsad nivå och logiken och tunnheten i manuset kastar jag ur fönstret. Fartblindheten är total. En film, vars existensvärde jag har betvivlat ända sedan jag hörde talas om att den skulle göras för i princip två år sedan, har visat sig leverera ett visst underhållningsvärde i form av dessa snyggt genomförda actionsekvenser. De lyckas på ett häpnadsväckande sätt få mig att ge en film, som på papperet inte är värd något beröm på något plan, en finfin eftersmak till 100% baserat på den rena underhållningen.

Alla som är ute efter något med lite substans bör titta åt valfritt annat håll, för här finns inget som på något sätt någonsin får en att lära sig något om någonting alls. Alla som däremot är ute efter 108 minuters totalt hjärndöd underhållning och som i barndomen inte kunde få nog av att köra runt med sina leksaksbilar, kan med gott samvete spänna fast bältet och njuta av resan.

Nikita Averin Kronlund