Ravenous

  • Svensk titel: Ravenous
  • Originaltitel: Ravenous

Recension - Blu-ray/DVD

Döm om min förvåning när jag fick reda på att Sandrews hade som tanke att distribuera Ravenous i Sverige. Filmen som floppade rejält vid premiären i USA. Den gick upp på över tvåtusen biografer och tog sig inte ens i på top tio-listan. Detta betyder dock inte att det är en dålig film men vad det betyder är att filmen inte har någon som helst målgrupp. Faktumet att det bara var jag och två andra i salongen när jag såg filmen tar jag som ett tecken på att Ravenous öde i Sverige kommer att vara identiskt mot det som hände i USA.

Ravenous är en bloddrypande historia som utspelar sig under det Spansk-Amerikanska kriget i början utav 1800-talet. Vi får ära känna den fåordige Kapten Boyd (Guy Pearce) som under speciella omständigheter får en tapperhetsmedalj och blir omstationerad till Fort Spencer. Stället är en snarare likt en bondgård än ett fort och där finns bara en riktig soldat.

En natt kommer en främling (Rober Carlyle) dit och berättar en historia om hur hans sällskap varit fångna i ödemarken så länge så att de började ta död på varandra för att ha något att äta. Till sist när han började misstänka att han var näst på tur tog han sig därifrån och lyckades hitta till fortet. Men berättar främlingen sanning? Är han verkligen ett offer eller är han bara ute efter en "bit mat?"

När man ser Ravenous får man en känsla av att producenterna inte haft något vinstintresse när de pungade ut med budgeten till denna film. Filmen har ingen given målgrupp, inga dragnamn i rollistan, en för Amerikanarna okänd regissör och den är nästan gjord som den mest extrema konstfilm. Därför tycker man att det borde gå hem hos Européerna men det verkar det inte som den gör utan problemet ligger klart och tydligt i marknadsföringen utav filmen. Föe saken är den att den hade kunnat säljas som en skräckkomedi med David Arquette i rollistan. Även om han bara har en fem-sex repliker i hela filmen. Det är nästan så att man börjar misstänka att han ställde upp för att bli något som Scream-filmerna inte gjort med honom (än i alla fall).

Inledningen av filmen visar i extrema närbilder hur man på en fin middag glufsar i sig stora, nästa råa flintastekar utan tillbehör. När jag såg detta så började jag undra om detta verkligen var en bra film. Men det roliga med filmen är att Ravenous växer hela tiden. Den börjar med en kvalité som är klart under medel men den blir bättre och bättre ju längre filmen fortgår. När man kommer till slutscenen så är det mästarklass på alla områden. Manuset klaffar, skådespelarna gör sitt yttersta och regin är fullständig. Så om ni ser filmen, bli inte arga på mig när ni sett fem minuter av den utan se hela och helhetsintrycket kommer att vara annorlunda än om man bara ser början.

Om jag inte nämnt det tidigare i recensionen så gör jag det nu - Filmen handlar om kannibalism. Då kan man tänka att det blir en allvarlig film i stil med Alive men det är det definitivt inte. Filmen innehåller en hel del svart humor. En del skämt fungerar med andra tenderar att vara poänglösa. Fast filmen innehåller inte tillräckligt med humor för att klassas som en komedi. Å andra sidan så är det ingen skräckfilm eller rysare... eller thriller... eller äventyr. Utan det är en salig blandning utav genrer som i symbios blir en trevlig bioupplevelse.

Man har inte sparat på krutet när det gäller konstigheter. Inte nog med att man har med grymt mycket blod blandat med sjkuk humor. Man har även ett soundtrack som för tankarna till Neil Youngs musik till Dead Man. Men det är inte så konstigt när man parat ihop experimentlystne Damon Albarn (från Blur) med Michael Nyman (Pianot). En fem minuter lång sekvens kan ackompanjeras av ett stycke som består av en akustisk gitarr med endast ett ackord och en violin som stryker över samma strängar om och om igen. Man märker att man inte ser på en vanlig Hollywood-rulle utan ett stort risktagande, något som inte är alltför vanligt i drömfabriken.

Slutsatsen blir den att Ravenous är en film som vågar vara annorlunda men den har ändå sina brister (ett antal luckor i handlingen och ibland kan musiken bli lite enervrerande). Pearce, Carlyle och Jones gör bra rolltolkningar med tillräckligt mycket självironi för att inte bli löjliga. Birds regi håller mycket hög klass, speciellt under andra hälften då filmen verkligen bli intressant.

Andreas Olofsson

Kommentarer