Recension - Blu-ray/DVD

Ja, då har även filmerna om Jurassic Park gått och blivit en trilogi. Efter Steven Spielbergs monumentala succé med de två första episoderna under 90-talet så har nu den tredje delen anlänt. Spielberg har denna gång varit producent medan regiarbetet överlåtits till Joe Johnston, tidigare känd för bland annat”Älskling, jag krympte barnen”, den något underskattade ”Rockeeter” samt det trista effektspektaklet ”Jumanji”.

Förväntningarna har varit blandade efter den genomusla ”The Lost World”. Denna uppföljare från 1997 var mest en cynisk spekulation till att ytterligare mjölka pengar från publikens fortsatta fascination av att uppleva de till synes livs levande dinosaurierna än en gång.
Undertecknad håller denna som en av alla tiders sämsta filmer vilket lade ribban låg för detta tredje och nya avsnitt.

Kan då det här vara något ? Ja, det beror en aning på dina förväntningar.
Se Jurassic Park 3 om du gillade de tidigare filmerna. Se inte Jurassic Park 3 om du
önskar uppleva en film som prioriterar handling framför spektakel.

Historien återgår denna gång till Dr.Alan Grant (bra spelad av en sansad Sam Neill) som hade huvudrollen i den första filmen. Han har fortsatt sin yrkesbana som paleontologist med att forska kring fossiler och utdöda dinosaurier.
Han kontaktas av ett gift par som lockas och drömmer om att få se levande dinosaurier på nära håll. De uppger sig vilja flyga över ön Isla Sorna (en av de två Jurassic-öarna) och vill ha Grant som sin personliga guide. Han tvekar stort men kommer in på andra tankar vid åsynen av den mycket frikostiga ersättningen som behövs till hans forskning.
Självfallet går sedan det mesta helt fel och självfallet så hamnar hela sällskapet strandade på ön. Nu måste man (likt man gjort även i de tidigare filmerna...) hitta en väg bort från ön samt försöka överleva de ständiga attackerna från mängder av fientliga dinosaurier.

Ett stort problem med JP-filmerna är den begränsade möjligheten till att bredda grundhistorien. För tredje gången så möter vi nu ett sällskap som mot alla odds ska slåss mot DNA-uppfödda dinosaurier på en öde ö. Konceptet var utnött redan i ”Lost World” och det är svårt att se var filmerna nu egentligen kan gå för att variera sig.
Den tredje kapitlet erbjuder egentligen inga som helst överraskningar och känns ofta som en ursäkt för att visa upp vilka specialeffekter man kan producera. Men då talar vi också om alldeles briljanta specialeffekter som verkligen ger oss total illusion om att detta händer på riktigt. Särskilt sekvenserna med de flygande ödlorna är alldeles briljant genomförda och det är imponerande flyt i allt.

Johnstons regi är relativt anonym, finns inga personliga kännetecken likt Spielberg utan mest en standardmässig produktion i form och utseende.
Man har också denna gång satsat allt på ett kort och försökt göra en renodlad monsterfilm av äldre modell och enligt novisen ”här är vi och där är monstren – spring !”. Det fungerar faktiskt, det finns ett visst underhållningsvärde till att närvara med karaktärerna när de ständigt jagas runt över ön. Vi slipper se lömska brottslingar och sabotörer i gruppen som annars funnits i tidigare delar.

Ett bra sätt att hantera uppföljare är även att ge karaktärerna en historik och distans till de tidigare filmerna, på så sätt kan de även ge flera referenser till tidigare händelser med glimten i ögat. På ett enkelt och underhållande sätt så får publiken då också en sammanhängade röd tråd till trilogin.

Actionscenerna är gedigna om än inte i klass med ursprungsfilmen. Den längsta och mest häftiga sekvensen involverar flygande ödlor kring en stor fågelbur och här lyckas man klämma in fullt ös som verkligen är wow!!
I övrigt så är filmen kort, den klockar in strax under 1,30 i speltid vilket också känns. Vi hade gärna haft några ytterligare jakter för våra pengar.
Skådespelarna gör sitt jobb, Sam Neill är den saklige och förståndige forskaren medan William H Macy alltid är i en klass för sig och ger stadga till hela ensemblen.

Slutet blir dock tyvärr ett saftigt antiklimax, här har alla idéer och vilja till fantasi upphört helt. Man känner sig snuvad på en större konfekt som uteblir helt.
Tyvärr bjuder detta även in till en fjärde film vilket ingen egentligen behöver. Om så blir fallet så kan vi däremot få önska mer terrorskräck och barn som blir uppätna. Kan någon då vänligen kalla in Peter Jackson eller David Fincher ?

Carl Knutas