Recension - Blu-ray/DVD

Berättelsen om kämpen Erin Brockovich blev en av årets största filmsuccéer och inte helt oförtjänt. Filmen är välspelad, lagom sentimental, utan att bli blödig, innehåller en hel del humor och dialogen känns aldrig ansträngd. Dessutom förhåller den sig tämligen troget till de verkliga händelserna som står som basis för spektaklet.

Jag erkänner villigt att jag aldrig gillat Julia Roberts så där vansinnigt mycket. Hennes ”stora” skratt och väldiga, himlande ögon har bara varit för mycket för mig och jag har, efter succén med ”Pretty Lady” försökt undvika hennes skådespeleri, eller begränsat mig till endast en titt per ”Roberts-film”.
Nu måste jag krypa till korset! Julia Roberts har aldrig varit sötare, mera verbal och duktigare än i Erin Brockovich. Hela filmen står och faller med henne och gamle Albert Finney, som här karakteriserar den motvillige advokaten som Erin drar in i en miljöskandal. Visserligen är manus utomordentligt bra och regissören Steven Soderbergh har inga som helst problem att hålla produkten flytande, men jag har mycket svårt att se någon annan än Julia Roberts i rollen som den ymnigt svärande och minst sagt kontroversielle Erin Brockovich.

Manus av Susannah Grant känns fräscht och nyskapande även om man gjort likalydande, dramaturgiska föreställningar även innan Erin Brockovich. Mycket av tacket går till regissören Soderbergh som inte är speciellt känd för stora rörelser och penningstinna produktioner. Hans ”The Limey” är väl det närmaste han har kommit en traditionell film och den är inte speciellt traditionell, det kan jag lova.

Bland producenterna kan man se Danny DeVito, den komiska, två tvärhänder höga, runda aktören och för de som tror att Danny bara är Pingvinen i ”Batman” eller Strora Arnolds tvillingbror ska jag säga att han hör till Hollywoods mest framgångsrika producenter. Också! Några exempel: ”Pulp Fiction”, ”Get Shorty”, ”Gattaca”, ”Out of Sight”, ”Man on the Moon”. Va? Some regissör är han ej heller oäven och har regisserat bl.a ”War of the Roses”, ”Throw Momma of the Train” och ”Hoffa”.

Musiken är av Thomas Newman och är kanske snäppet för smörigt, men allt kan inte vara perfekt. Och nog är det ju så, att även om filmen är stark och engagerande så finns det massor av helt onödiga ifyllnader som ska försöka ge perspektiv i berättelsen. Romansen med grannen, en HD-snubbe med tatueringar och långt hår, som dessutom avgudar Erins barn är väl inte helt koscher och Erins vansinnesutbrott är kanske litet för mycket överdrivna, men ger trots detta aldrig avsmak.

Nu när Julia Roberts har en gång för alla visat att hon kan , så hoppas jag innerligt att hennes kommande filmval är av högre kvalité än vissa tidigare produktioner.

Ljud och bild är suveräna om också något lama för ett maffigt hemmabiosystem, men så är det, gott folk; Alla filmer innehåller inte explosioner och tunga rymdfärder. Rekommenderas varmt!

Jan Ahlgren

Andra recensioner