Recension - Blu-ray/DVD
Det är lite ironiskt. Många filmälskare, inklusive jag själv, älskar film för att den tar en till en annan plats och berättar en historia man inte själv kommer att få uppleva. Men när man väl är på den där platsen så vill man inget annat hellre än därifrån, när filmen är slut vill säga.
Man lämnar biografen med ett leende på läpparna om filmen som beskådades var bra eller med en sur min om filmen inte passade ens egen smak.
Det här var dock en resa jag gärna gör igen, vilken dag som helst. Bara jag själv slipper bo där?
Det här är historien om Jimmy Smith (Eminem), eller Bunny Rabbit som hans mor kallat honom sedan barnsben, som nyligen gjort slut med sin flickvän, gett henne bilen och numera jobbar på en verkstad rätt långt ner i samhällets djupa dalar. Han går omkring med en dröm om att få spela in en musikdemo och försöka kunna leva på sin musik. En dröm som miljontals människor går omkring med.
Bunnys bästa vän "Future" (Mekhi Phifer) har ett enormt förtroende för honom och ställer upp för honom och ger honom chansen att tävla ("battla") på klubben han har hand om.
Battlingen går ut på ungefär samma sak som breakdance-battlingen gjorde på 80-talet. Istället för att slåss så använder man sig av lyrik och rim för att få fram sitt vrede och sina åsikter.
Problemet är att det pågår flera oroliga moment i Bunnys liv. Dels hans boende, som för närvarande är i en husvagn tillsammans med sin mamma Stephanie (Kim Basinger) och lillasyster Lily (Chloe Greenfield). Dels hans umgänge som kastar in honom i oroligheter mot kollektivet
Free world. Ett mer argsint gäng som inte har mycket till övers för en vit rappare.
En av filmens enorma styrkor ligger i ett starkt berättande av Curtis Hanson som visar sin bredd som regissör;
River wild (bra) - L.A. Konfidentiellt (mycket bra) - Wonder boys (bra) och nu 8 Mile.
Eminem (eller Marshall Mathers som han heter) är en annan. Eftersom publiken redan vet att han är en enormt populär artist så kan paralleller lätt dras med hans riktiga liv. Men det räcker inte.
Han blottar sitt hjärta och visar ett register som är minst sagt imponerande ifrån en oskolad aktör. Dessa två styrkor kombineras med ett rent utsagt fantastiskt foto, en klippare som har väl hand om saxen och intressanta sidointriger som väl skulle kunna bli en hel film för sig själv.
Det enda minuset jag kan komma på är Brittany Murphys figur Alex, som känns lite åsidosatt, dock när hon väl är med i dramaturgins näste så lyser hon, som den stjärna hon kommer att bli.
Jag hade dock velat veta en aningens mer om hennes karaktär/bakgrund.
Men den detaljen känns egentligen så pass liten så jag vill inte fälla filmen för det.
Förra årets bästa film (Ghost world) gav mig en inblick i mitt eget liv. En film jag verkligen kände igen mig i och kunde relatera till. 8 Mile kan jag inte relatera till på samma sätt. Men den rör mig lika bra ändå. Och den ligger, redan i januari, i toppskiktet av 2003 års filmer.
Ett år som förhoppningsvis kommer att bjuda på flera fina filmupplevelser. 8 Mile är garanterat en av dem.
Jag måste säga att det är rätt roligt.
Jag älskar Frank Capra och hans filmer. Och det är när jag ser slutet på denna film som jag med glädje finner filmens stora behållning.
Givetvis ska jag inte berätta den för er. Det är inte snuttigt eller misär, det bara är fullkomligt... lysande!
Kommentarer