Recension - Blu-ray/DVD

De av Kevin Smith skapade karaktärerna Jay och Silent Bob har efter ett flertal inhopp i Smiths filmer blivit något av kultfigurer. Korkade, kåta (åtminstone Jay) och med en joint i näven betraktar de livet från New Jersey som alla white-trash wannabees förebilder.

I nya ’Jay and Silent Bob strikes back’ har Smith satt de tidigare birollsfigurerna i huvudrollerna i en galen komedi som tar Jay och Bob på en resa tvärs över USA. Efter att de fått reda på att en film som baseras på dem utsatts för häftig kritik via Internet bestämmer de sig för att åka till Hollywood. De vill dels ha en del av den berömda kakan men även, på ren svenska, spöa skiten ur dem som talat illa om dem på webben. På vägen mot drömmarnas stad inträffar givetvis en rad mer eller mindre otroliga händelser och dessa utgör i stort hela filmen.

Humorn i ’Jay and Silent Bob strike back’ är av skiftande kvalité och det blandas friskt mellan slapstick, ganska intelligenta referenser till andra filmer, roliga cameos och givetvis en stor portion av Jays grova svordomar och sexskämt. En del scener är genuint lysande och det är alltid kul att se skådespelare göra narr av sig själva, sin image och Hollywood i stort - men när Mark Hamill dyker upp tycker åtminstone jag att det är direkt tragiskt att se honom i den roll han gör. Överlag kan dock sägas ’Jay and Silent Bob Strike Back’ hade mått bra att i vissa sekvenser hålla igen lite med repetitionshumorn – det blir exempelvis bara tjatigt med skådespelare som tittar menade in i kameran hela tiden. Slutet är inte heller bra.

Skådespelarinsatserna är som väntat inget speciellt men som berörts ovan dyker idel kända ansikten (som jag inte tänker nämna fler av) upp i annorlunda biroller. Jason Mewes är som klippt och skuren i sin paradroll som Jay. Kevin Smith (Silent Bob) är sämre som skådespelare och inskränker sig mest till några veck i pannan och ögonbrynrörelser – fast det är ju liksom meningen. Om manus och regi kan konstateras att Kevin Smith setts betydligt bättre och detta är antagligen hans svagaste film hittills – denna ligger närmare en sorts korsning mellan roadmovie och slapstick medan tidigare filmer som Mallrats och utmärkta Clerks kändes mer träffsäkra och genomtänkta.

Slutbetyget blir en 2:a. Tiden gick i alla fall hyfsat fort och jag hade stundtals kul.

Erik Norin