Mission: Impossible III

  • Svensk titel: Mission: Impossible III
  • Originaltitel: Mission: Impossible III
  • Speltid (min): 131
  • Release (Bio): 2006-05-05
  • Release (Blu-ray/DVD): 2006-10-25

Recension - Blu-ray/DVD

Den tredje filmen i en trilogi har en tendens att bli betydligt sämre än del ett och två. Oavsett genre. Ni vet vad jag menar. Ta till exempel ”Halloween 3”, ”Gudfadern 3” eller ”Snuten i Hollywood 3”. Inte mycket att hänga i granen. Inspirationen brukar ta slut eller också jäktas en uppföljare fram bara för att det ska tjänas massvis med pengar.

Så är inte fallet med ”M:I-3”. Eller jo, visst vill Paramount tjäna massvis med pengar, men man anstränger sig för att få storyn rätt. Man anställer agentäventyrets starkast lysande stjärna som regissör; J.J. Abrams. Skaparen av ”Alias” och ”Lost” hittar nya infallsvinklar ute på fältet och tillför Ethan Matthew Hunt en extra dimension. Han visar sig vara mänsklig och bryr sig om sina nära och kära. Samtidigt som han räddar världen i vanlig ordning. Så klart.

Öppningsscenen är oerhört stark och väldigt typisk för Abrams. Han har använt samma fastspända nagelbitardramaturgi i ”Alias” pilotavsnitt. Det slår gnistor om Hoffman och Cruise och man blir helt tagen på sängen! Vi kastas direkt in i filmens skakiga och svettiga klimax. En så kallad fastforward. Sedan följer den klassiska signaturmelodin och vi får se vad som ledde fram till det vi just bevittnat. Smart upplägg.

Vi får bekanta oss med sjuksköterskan Julia, Ethans jordnära fru. Mr Hunt har dragit sig tillbaka från fältet och nöjer sig med att träna och förbereda unga rekryter för det förrädiska agentlivet. Han är hoppa-i-soffan-kär och kör en Volvo. Snart blir han tillfrågad att delta i en IMF-räddningsaktion och på den vägen är det.

När actionkavalkaden väl drar igång saktar filmen aldrig ner och vänner av pangpang kommer inte att bli besvikna. Räkna med våghalsiga byggnadshopp och häftig vindkraftverksslalom. Ni förstår när ni ser filmen.

Tvåan snöade in sig på en överdos av överdriven action, för många maskbyten och minimal karaktärsutveckling. Det funkade men lyfte aldrig. I trean hittar man en mer trovärdig ton när det gäller nyss nämnda komponenter. Dessutom är det skönt att Ethan återigen är en del av ett samarbetande agentteam, som i ettan, istället för att vara en enmansarmé med Rambo-komplex. Visst kör han solo när det krävs, men han förlitar sig också på sitt team med vapendragaren Luther i spetsen. Infiltrationen av Vatikanen är ren och skär njutning.

De flesta av mina förväntningar infriades. Lite besviken blev jag nog om sanningen ska fram. Vändningarna i handlingen är smarta, men inte fantastiska. Men det är för att man har blivit orimligt bortskämd med fantastiska twists och älskvärda karaktärer under fyra (snart fem) säsonger av ”Alias”. Det här är i samma anda, även om det är en bit kvar till Sydney Bristow-klass. Vi kunde gott ha fått veta lite mer om teamets enskilda medlemmar. Å andra sidan är det svårt att bygga upp biroller med samma dynamik som man på tv kan finslipa under en hel säsong. The running time is not that much time.

Även avslutningsscenen med stämningsfull musik som ersätter karaktärernas röster är typisk för Abrams. Hade i och för sig föredragit ett annat slut, utan att avslöja för mycket. Men det är svårt att ogilla ”M:I-3”. Mycket faller på plats. Hoffman spelar iskallt och är filmseriens bästa skurk hittills. Handlingen håller ihop. En aning roligare dialog, pulvriserande action och en mer harmonisk helhet gör det här till en lyckad blockbuster med något extra. Tack J.J.

Plus i kanten: Michelle Monaghan som Julia Hunt. Naturlig och vacker.

Borde fått en större roll: J.J:s polare Greg Grunberg (Weiss i ”Alias”).

Bättre än: ”Mission: Impossible 2”. Lätt.

Sämre än: ”Alias”, särskilt säsong 2. Oslagbar. Kolla in dvd-boxarna.

Johan Karlsson

Kommentarer