Recension - Blu-ray/DVD
Warren Schmidt är 66 år. Han har varit gift med Helen i decennier - men den senaste tiden har hon börjat gå honom på nerverna. Han har en dotter, Jeannie, som han älskar så mycket – men som bara inom några veckor ska gifta sig med med en man som han hatar. Warren jobbar på Woodmen of the World Insurance Company. Det är hans sista dag där. Det är dags för resten av hans liv.
Men återstoden av Warrens dagar börjar inte så bra. Bara nån vecka efter han har gått i pension faller Helen ihop över dammsugaren när han är ute och postar ett brev. Det är en blodpropp i hjärnan, det blir en begravning. Brevet var förresten till Ndugo, en unge pojke i Tanzania, som Warren skickar 22 dollar i månaden. Han postar även brev till Ndugu från sin husbil, när han därefter åker genom USA på väg mot dotterns bröllop.
Det är inte många filmer som handlar om att bli gammal. Den ena som, jag på rak arm, kan minnas från senare år är Wes Andersons ”Rushmore” där det inte är helt omöjligt att Bill Murray gör sin allra bästa roll någonsin som den deprimerade Herman Blume. Den andra är David Lynchs underbara "the Straight Story" – en av de där filmerna man ångrar man inte såg på bio, de oändliga åkrarna och höstfärgerna runt den lilla gräsklipparen hade verkligen gjort sig bra på stor duk.
Likt dem är ”About Schmidt” en hyllning till den vanlige, inte längre så unge mannen. Han vars liv styrs av rutiner, till en dag jobbet och äktenskapet bara är bleknande bilder i fotoalbum. Att sätta Jack i den här rollen kan kanske verka lika märkligt som idén om Bill i Rushmore. Men alla Nicholsonska manér, all hans naturliga energi har tvättats ur, kvar är en trött och sliten gammal man. Han håller skenet uppe, försöker se positivt på saker, men i breven till Ndugo sipprar besvikelsen och ilskan över hans egna liv fram.
Nu är det här dock inte exakt ”Återstoden av Dagen”. Som generationskamraten Wes Anderson pepprar Payne det klarsynta allvaret fullt med små roliga ögonblick. Ibland misslyckas det, särskilt vissa scener kring bröllopet skär sig lite i jämförelse med tonen hos resten av filmen.
Men ibland riskerar den att kasta om leendet på åskådarnas läppar till små klumpar i halsen på en halvsekund. Ibland finns allt det där samtidigt och då är den fallande stjärnor och en Nicholson som inte har varit så här bra på åratal och resor över vidsträcka amerikanska landskap och ensamhet som är som att få hela Mount Rushmore över sig och rätt underbar faktiskt.
Kommentarer