Rookie, The

  • Svensk titel: Rookie, The
  • Originaltitel: The Rookie
  • Release (Blu-ray/DVD): 2003-05-14
  • Tagline: It's never too late to believe in your dreams

Recension - Blu-ray/DVD

För några år sedan kom ”Remember the Titans” vilket var en mycket bra film som är baserad på en sann historia. Ytterliggare en sportfilm från Disney har nu anlänt till oss, denna gång med baseball i fokus. Varken amerikansk fotboll eller baseball är stora sporter i Sverige, men det hindrade inte ”Titans” från framgång. ”The Rookie” kommer inte att få samma genomslagskraft beroende på flera faktorer, en av dem är att den inte håller måttet, en annan är dess distribution.

Jim Morris (Quaid) har ända sedan han var liten drömt om att få spela i den största ligan i baseball, nämligen Major League. Något som inte är lätt och väldigt få förunnat. Det görs inte lättare av att hans familj ständigt flyttar runt om i USA för faderns jobb. Åren går och i tonåren drabbas Jim av en skada och tvingas sluta.

Historien gör sedan ett riktigt skutt och vi hamnar där Jim Morris är gammal eller ja, runt 35 år. Nu lever han med sin fru och barn och sina drömmar om den stora ligan har han gett upp, istället så tränar han ortens pojkgäng i baseball. Tillsammans med sitt lag ger han ett löfte som ska sporra sitt att om de lyckas vinna sin serie så ska han gå på en talangjakt och söka till de stora klubbarna. Givetvis sker detta och Jim går på uttagning och slår alla med häpnad, han är nästan dubbelt så gammal som dem andra men vad gör det när han kastar hårdare än någon annan. Nu finns chansen för honom, det han drömt om i hela sitt liv.


Livet har många solskenshistorier att berätta, vissa intressantare än andra. Vad som har hänt Jim Morris är stort, det kan man förstå även om man aldrig brytt sig om sport förut, än mer om man vet vad drömmar om att vara ”en av dem” kan vara. Morris livshistoria är intressant men det är tyvärr inte filmen, den klarar inte av att skildra verkligheten (visserligen i en historia som nästan känns tagen ur filmen värld) utan att falla i smetiga gropar.

Filmens höjdpunkt ligger i Quaids skådespeleri och filmens sista 30 minuter, först då rycker den upp sig och blir intressant. Den försöker vara mysig och ”småstadskänslig” men det känns inte äkta och tyvärr oengagerat. Den har sina säkra kort som den vet att vi kommer att sträva efter och liksom ge medlidande för, men upptäcker man detta så är det mest irriterande.

I sann Disney-anda så är den sådär gullig och nästan för snäll, visst tanken är godartad men det finns en viss gräns också. Nu ska jag snöra på mig mina gamla och leriga fotbollskängor för att se om någon storklubb är intresserad…

Johan Lindström

Kommentarer