Recension - Bio

På 50-talet fanns det en enkel bonde, Arigo, i en enkel by i Brasilien. Arigo kunde inte läsa eller skriva och man ansåg att han inte var någon krutuppfinnare direkt. Men ibland förr Arigo i trans och började prata med en tysk brytning. Med sin fickkniv opererade han sedan snabbt och utan bedövning allt från ögonsjukdomar till cancer. Han blev så intressant att USA:s hälsominister skickade sin närmaste man för att undersöka Arigo. Och Arigo passade på att snabbt avlägsna en elak utväxt i assistentens arm. Han hem snabbt som fan, men hemma i Washington kunde läkarna bara förundras över det snygga snittet och det effektiva kirurgiska ingreppet.

Naturligtvis blev Brasiliens regering hårt pressad av kyrkan och man lät kasta Arigo i fängelse för att ha arbetat olagligt som läkare. Det sket väl Arigo i och fortsatte att operera i fängelset. Kyrkan blev vansinnig och hittade på allehanda andra anklagelser, men lyckades inte stoppa Arigo. I början av 70-talet blev han påkörd av en okänd person, som det heter, och hans begravning blev än sällan skådad, emotionell tillställning med över 20 000 sörjande.

Jag skulle gott och väl kunna tänka mig att Arigos öde har stått som förlaga eller inspiration då Stephen King skrev The Green Mile, för i grund och botten handlar båda berättelserna om samma sak. Mirakel.
Eller! King kan ha, i själva verket, återbeskrivit Kristus sista stunder där han pinas svårt och där en romersk soldat tar beslutet att sätta ett stopp på pinandet och sticker Jesus i sidan med en pilum (spjut). Som förbannelse efter detta dåd (eller tack om man vill se det så) fick soldaten Kaska ett evigt liv och hur roligt är det då?

Författaren Stephen King kopplas i vanliga fall ihop med skräckhistorier om levande döda, vampyrer, monster och allehanda pälsgubbar. Men det finns en mjukare sida hos honom också och han har skrivit några mycket gripande romaner om vanligt folk, han har skrivit massor av poesi, fantasy och noveller om vardagsliv. Nästan allt herr King skriver blir film och det är synd, för en massa av hans skrifter och i synnerhet många av de s.k. Stephen Kingfilmerna är skit. Jag ska nämna några riktigt usla: ”The Graveyard Shift”, ”The Mangler”, ”Maximum Overdrive”, ”Thinner”. Och det finns flera.
Och så finns det också fantastiska filmer baserade på fantastiska manus. Vem har inte skitit på sig i ”Shinings” svallvågor eller lidit svårt med James Caan i ”Misery”. Vem anser att ”The Shawshank Redemption” inte är den bästa fängelsefilmen någonsin. Och vem kan inte sympatisera med den ilskna ”Dolores Claiborne”. Ja, ja. King är upphovsmannen till massor av förbluffande bra berättelser.

En av de bästa är The Green Mile. I filmen möter vi 5 fängelsevakter som har hand om de dödsdömdas avdelning och som verkställer dödsdomarna. 4 av dem gör arbetet med värdighet och professionellt. Den femte är naturligtvis ett sadistiskt svin. Allt är frid och fröjd tills man får ta emot en barnamördare i form av en stor, gråtmild, svart jätte. Vi får följa en vakternas och de dödsdömdas liv från enklare vardagsfröjder till avrättningarnas brutala verklighet. Mitt bland allt ställs den ansvarige vaktens, Paul Edgecombs, trosfrågor i ett nytt ljus. Det verkar som om mirakel skulle ske mitt framför hans misstroende ögon. Snart får även de andra vakterna uppleva sina delar av oförklarligheter och de ställ mot faktumet att de snart måste avrätta en person vars skuld plötsligt kan ifrågasättas.

Man kan med enkelhet konstatera att The Green Mile är, förutom en gripande och intressant historia, en av senare tidens bäst regisserade och spelade filmer. Tom Hanks gör, vid sidan av Forrest Gump och den AIDS-sjuke advokaten i ”Philadelphia”, sin karriärs absolut bästa rolltolkning. Samma gäller David Morse, Michael Clarke Duncan och Michael Jeeter. Allas rolltolkningar är värda guldgubbar. Samma gäller regissören Frank Darabont, som f.ö. var regissör även då ”The Shawshank Redemption” tillverkades. Han har öga för ett diskret stillsamt tempo och levererar en visuellt enkel, men mångbottnad filmverklighet. Denna gubbe borde delta i flera filmer än han gjort hittills. Han behandlar miraklet som om det vore nästan vardag, med ett visst avstånd och utan att peka på vare sig moral eller manusdetaljer. Han arbetar med själen och får det hela att verka så realistiskt att man ryser.

Naturligtvis har vi en superb berättelse i grunden och man kan inte undgå att se paralleller och symbolism till vår frälsare som dog för våra synders skull. Mannen som tog straffet i stället för att ha bett om hjälp eller slingrat sig ifrån sitt öde. Det finns, som sagt, klara likheter till Jesus som pinades och hånades, men behöll sin tro hela vägen. Den jättelika svarta fången i The Green Mile har ett okänt förflutet, en helande kraft och ett förutbestämt öde. Hans kropp är ärrad av… vem vet vad och hans sinne är rent som ett barnasinne. Han är rädd för mörker, gråter lätt och man kan inte låta bli att önska att han på något sätt räddas från den elektriska stolen. Eller???
Jag väljer dock att se fimens symbolik i form av mirakel snarare än i form av personifiering. För de religiösa grubblare rekommenderas att se den endast som en dramafilm med fantasyingredienser. Annars blir det sömnlösa nätter och långa filosofiska stunder där svaren är lika många som antalet filosofer.

Symboliken är alltså påtagbar. Så är också längden på filmen, dryga 3 timmar. Trots detta satt jag och sambon som två fågelholkar och stirrade på detta mästerverk. Och realismen, trots miraklen, är så påtaglig och så rörande att det gick åt en hel bal toapapper i ögontorkningsmaterial. Jag måste erkänna att även jag, hur härdad och tuff jag än är, svalde några decibelrika gånger men gömde dessa bland påhittade hostattacker.

Ljudet och bilden är av högsta kvalité och utgör en fröjdsam upplevelse för hemmabioägare. Thomas Newmans musik är sparsam och diskret, precis som resten av filmens yttre effekter.

Jag rekommenderar denna film varmt och önskar att även de mest actionstinna hormonhingstarna kan slita sig en stund ifrån allsköns explosioner och splattermord och se åtminstone en dramafilm detta år. I så fall må det bli The Green Mile. En fullträff som sätter snurr på de små grå!

Jan Ahlgren