Recension - Blu-ray/DVD

Det känns som om bröderna Coen går på tomgång, japp, världens vassaste filmregissörer har fått slut på sin fantastiska uppfinningsrikedom. Det började att gå utför i deras förra film Intolerable Crulety, och i deras senaste, Ladykillers, så lyser inte heller Coenbrödernas välkända känsla för hur man skapar en fantastisk film riktigt genom. Visst känns det tråkigt att människor som har filmer som Fargo, The big Lebowski och O brother where art Thou? i sitt gemensamma bagage plötsligt ska få slut ideérna, men sådan är den bistra sanningen, och var uppgång har ett fall. Ladykillers är dock ingen dålig film, den är bara i behov av den skaparglädje som har infunnit sig i brödernas tidigare verk.

Ladykillers är alltså en gammal 50-tals klassiker med Peter Sellers som Coenbröderna har blåst nytt liv i för att nya generationer ska få chansen att uppleva mästerverket. Det är alltid svårt att bedömma en remake. Det är svårt att avgöra om man ska räkna med dess likheter med förlagan, eller se den som en fristående film. När man ser den nya Ladykillers så är det väldigt svårt att tänka bort den äldre filmen, eftersom de båda filmerna är snarlika. Det enda Coenbröderna har gjort för att överföra filmen till 2000-talet är att utbyta vissa av karaktärerna som inte skulle passa in i dagens samhälle, och att förflytta hela skådeplatsen för filmen från storbrittanien till de amerikanska sydstaterna. Lite förändringar kan tyckas, och jag hade faktiskt räknat med att Coenbröderna skulle göra om filmen från grunden så att den fick deras egen prägel, men å andra sidan så vågade bröderna nog inte totaldemolera en klassiker.

Visst ser man att Ladykillers är en Coen film av klassiska mått, den bitvis svarta humorn (Se bara på filmens slut så förstår ni vad jag menar), musikstilen, förkärleken till misslyckade brott som involverar stympade kroppsdelar, allt finns där, men grabbarna vågar aldrig riktigt ta steget fullt ut. Humorn är ibland så bissar och becksvart som den ska vara i en Coen film, men mest hela tiden så ser jag en humor som jag inte är van att dessa två underbarn använder sig av. Skämt med utvecklingsstörda, hip-hopkulturen och anala sjukdommar är ständigt återkommande, och ibland så undrar jag om det inte är Big Mommas Hus jag sitter och ser på. Skådespelarensambeln är, med vissa undantag, rakt igenom lysande. Tom Hanks gör i Ladykillers, enligt mig, sin bästa rollprestation någonsin som den lismande professorn. Gångstil, utseende, dialekt, ja allt som kännetecknar Tom Hanks träighet är här utbytt till förmån för den nya, roliga Tom. I övrigt så är skådespelarinsatserna tip-topp, med undantag för vissa hip-hopungdommar som borde ha stannat hemma i Scary Movie-serien där dem hör hemma.

Så man kan säga, trotts all kritik, att Ladykillers är en fullt godkänd komedi. Trots att den är tekniskt snygg, så saknar den också till viss del den där magiska Coenkänslan. Att säga att Coenbröderna är helt slut är dock helt fel, grabbarna är bara nere i en formsvacka och lär snart återhämta sig. Låt oss bara hoppas att den uteblivna fullträffen med Ladykillers kommer nästa gång bröderna gör en film, så att vi inte behöver se ännu en film som "bara är bra". Man kan i vilket fall som helst konstatera att bröderna har en väldigt hög lägstanivå.

Kim Ekberg