Recension - Blu-ray/DVD

Bland 2000-års bästa (och dessvärre mest förbisedda) filmer, var ”Shanghai Noon” given hos mig. Snyggt och innovativt koreograferade slagsmålssekvenser i kombination med en smart drift med westernfilmer och fördomar överlag i historien då öst mötte väst i form av Chon Wangs möte med Roy O’Bannon i jakt på den kidnappade prinsessan Pei Pei – jag var såld.

Nu har det gått ett par år (även i verkligheten) och duon befinner sig nu i året 1887. Wang är fortfarande en framgångsrik sheriff i småstaden i Nevada, medan O’Bannon befinner sig i New York och hankar sig fram som servitör som extraknäcker som gigolo (!) efter att ha investerat sina (och Wangs) pengar fel.

Friden varar inte länge – under Boxarupproret i Kina, blir det kejserliga sigillet stulet och Wangs far blir mördad under kuppen. Wangs syster, Lin, som bevittnade dådet, har följt gärningsmannen till London och ber sin bror om assistans. Och vi får en ny historia fylld till brädden med kulturkrockar och underhållande referenser så fort våra hjältar dyker upp i England.

Det här är historieförfalskning av bästa slag. Man har tagit en epok – till och med satt en exakt tidpunkt – och fyller den med fullkomligt anakronistiska blinkningar mot allt mellan Chaplin, transportindustrin, Sherlock Holmes (på flera sätt), Jack the Ripper, ”Singing in the Rain” och så vidare. Nästan allt består av faktafel, men det drunknar i underhållningsvärdet.
Millar och Gough som även författade förlagan, fortsätter på samma spår som de var inne på tidigare; även rappa dialoger och skönt samspel får vi en överdos av.

Och Jackie Chans stuntteam lyckas leverera en drös scener som lyckas vara hisnande och underhållande – ja, bitvis rentav komiska – på en och samma gång. En scen i mitten, då Chan på egen hand kämpar mot ett helt gäng, måste vara något av det mest välkoreograferade jag någonsin sett.

Däremot känns det bitvis som skåpmat. I perioder finns det för alltför tydliga likheter med originalet – det vill säga i princip identiska scener, men omvänt. Med andra ord känns det med alltför jämna mellanrum som om man sett rubbet förut.

Som tur var är, består perioderna av just korta perioder. Chan och Wilson har kvar sitt klockrena samspel, Aidan Gillen är briljant som bad guy och Fann Wong är en läckerbit på alla sätt och vis.

Just därför är det en lyckad uppföljare – om än inte lika bra, så åtminstone trogen och väl genomförd. Ett halvt betyg skulle vara bra just i detta läge, eftersom jag inte på länge haft så svårt att bestämma mig. Den är inte bra nog för en ”fyra”, men bättre än bara ”bra”.

Och om inte annat, så förtjänar filmen all uppmärksamhet för tidigare nämnda actionscen.
Briljant! Men se ettan innan.

Nikita Averin Kronlund