Recension - Blu-ray/DVD

2004 kan man väl redan på förhand räkna som ett upprättelsens år för mastodontfilmen. Troja, King Arthur och nu senast Oliver Stones Alexander har alla släppts lösa på biograferna detta år. Sorgligt nog så kan man väl säga att mastodontfilmernas återkomst har varit särskilt övertygande. Troja var en alltigenom usel film och Alexander är inte heller mer än ett påkostat sömnpiller. Den film som lyckats bäst är nog ändå King Arthur, som kan räknas som en mastodontfilm-light. Här bjuds det inte på repliker som låter hämtade ur en uråldrig runskrift, men inte heller någon avancerad story eller djupa rolltolkningar. Jerry Bruckheimer goes mastodontfilm liksom.

King Arthur handlar, föga överraskande, om legenden Kung Arthur. Vad som skiljer sig från legenden i denna produktion är att alla overkliga och övernaturliga inslag har stuvats åt sidan till förmån för någon slags Hollywoodrealism. Detta är ingen sagornas Arthur, utan en verklig Arthur av kött och blod som inspirerade legenden. Det har arkeologer luskat ut, det låter rimligt. Hursomhelst så bjuds det på en riktigt actionpackad matiné för hela grabbgänget. King Arthur är som vilken The Rock eller Gone in 60 seconds som helst, bara försatt i en tid då varken Alcatraz eller bilstölder ens var påtänkta. Så vad fan gör man. Spär på med action och rättframma tempelriddare, och toppar med lite kärlek. Kanske lite naket, inte för mycket bara, filmen måste ju vara från 11 år så att så många som möjligt kan gå och se den. Vad säger du Jerry, ska vi köra? Har påven en löjlig mössa?

Problematiken i King Arthur uppstår i att filmen är alldeles för lättviktig. Visst bjuds man på storvulna fältslag och hisklig spänning, men en mastodontfilm bör innehålla någonting mer. Okej, inte ens Ben Hur, mastodontfilmernas heliga ko, är någon form av studie i människans beteendemönster, men visst kan man kräva lite mer än så här. Föreställningen, som är över två timmar lång, låter inte åskådaren lära känna Arthur något bättre än i filmens allra första bildruta. Detta gäller alla filmens karaktärer, som klichéstyrda skyltdockor som bara finns där som en ursäkt för att kunna bygga upp detta historiska skrytbygge. Att detta toppas med ett kärleksförhållande känns extremt fånigt. Det känns inte lite snopet när Arthur och en kvinnlig biroll plötsligt bestämmer sig för att förälska sig med varandra och slutligen gifta sig. ”Varför då” kan man fråga sig när man stoppar in ännu en näve popcorn i munnen. För att det obligatoriska kärleksinslaget i en mastodontfilm ska kännas lyckat krävs det att parterna har mer personlighet än ett par halvruttna vedträn. Vad som dock överraskar mig med den här filmen är att fotot är ganska så stilsäkert. I sina stunder så är det skönt att luta ögonen på bildsköna landskapsvyer, tills någon av de ädla tempelriddarna öppnar käften vill säga. Inte ens fotot kan rädda King Arthur från totalt haveri, inte heller en råelak Stellan Skarsgård. Dock så är King Arthur, enligt mig, årets bästa mastodontfilm. Det säger väl ganska så mycket om ambitionsnivån i genren.

Kim Ekberg