Recension - Blu-ray/DVD

De senaste åren har en mängd asiatiska rysare spridits över världen och det verkar som om det bara är början. Flera av dessa filmer ligger på förhandlingsbord i Hollywood för eventuella amerikanska versioner, något som kommer att vara helt onödigt. Sakta men säkert blir den västerländska publiken mer van vid de asiatiska originalen som allt som oftast också är mycket bättre. De asiatiska rysarna har setts som en egen genre och skiljt sig från Hollywoods syn på rysare. På senare tid måste vi nog anta att allt fler filmmakare från västerlandet, riktar sina ögon mot öst för att få inspiration och idéer. "Gothika" känns just som om det är ett plagiat av en tidigare asiatisk film.

"Gothika" är en ganska ytlig film och manuset har sina brister. Den är ofta överarbetad vad gäller ljudeffekter, något som jag inte brukar tänka på om det inte är allt för tydligt. Alla vet vi att ljudet är det som inverkar mest på publikens stämningar och känslor, men när det mullrar och har sig när Halle Berry tar sig en simtur, blir det nästan fånigt. Temat är inte heller det helt nytt, vilket det i och för sig inte måste vara. Men ändå måste jag dra paraleller till bröderna Pangs "The Eye" (som föresten finns släppt på DVD nu och som bara måste ägas) som har många liknande drag och genomgående tema. Det handlar om spöken som vill berätta saker för oss som fortfarande lever. En stor skillnad mellan "The Eye" och "Gothika" är att "The Eye" är förbaskat mycket mer färgglad och ljusare, men ändå skräms den så att blodet isar. I väst har vi fått för oss att ju mörkare allt är, desto otäckar är det. "Gothika" låter sig luras av detta och låter det regna och vara natt hela tiden. Cellampor blinkar, korridorslampor blinkar och man har förstärkt ljudet av ström i elkablar att det rent ut sagt blir skrattretande. Visst, det kan funka som en effekt att göra saker och ting läskiga, men handen på hjärtat, hur ofta uppnår strömmen i din taklampa så hög ljudstyrka att det ligger som ett dån i bakgrunden?

Tröttnar vi aldrig på detta, kan man undra. När vi sett samma film flera gånger fast i olika versioner och olika utföranden, vet vi vad som kommer att hända. Kanske är det så att trots att vi känner till historien, allt är ganska förutsägbart, så söker vi efter de där små ögonblicken där ljud och bild är perfekt synkroniserade och skrämmer skiten ur dig för en sekund, när spöket plötsligt syns i spegeln. Jag börjar tycka att det blir lite tråkigt nu och efterlyser förnyelse inom rysargenren. Jag är trött på spöken som ska kontakta från andra sidan och ungdomar som får punktering utanför ett stort hemskt hus. Och tydligt är, vill man ha förnying så är det åt öst man måste vända sina blickar.

Jesper Isaksson