Recension - Blu-ray/DVD

Ja, vad ska man säga? Visserligen har jag sett en hel del anime tidigare, jag är bekant med stilen så att säga. Men vad ska man säga? Finner nästan inga ord. Det är ungefär som om man letat länge efter någonting, en CD-skiva till exempel. Man tycker att det finns så mycket musik hela tiden, men så står man där i skivbutiken, lyssnar på skiva efter skiva utan att hitta något som jag känner för. Men så plötsligt efter många lyssningar kommer det en skiva som känns riktig. Och så tänker man att "det här är min musik". Det händer inte så ofta.

Och när jag ser "Spirited Away" fylls jag av en liknande känsla. Jag kan omöjligt ens blinka, för gör jag det missar jag någon liten detalj. Och det vill jag inte. Och när filmen är slut känner jag ett rus i hela kroppen. Jag känner mig mätt och belåten. Och den kännslan är lika ovanlig att jag upplever när jag ser film som när jag köper skivor. Det händer, men ack så sällan.

"Spirited Away" liknar absolut ingenting du kan se på bio idag. Berättelsen och fantasi- och idérikedomen är så fullkomlig att man undrar vad som rör sig i regissörens huvud. Det är som en gammal saga som får nytt liv, som en "Alice i underlandet", fast så mycket mer fantasi. Men ändå så känner jag igen mig på något märkligt sätt. Även om min fantasi är tämligen begränsad jämfört med Hayao Miyazakis, så känns det som om allt i filmen har funnits även i min fantasi som barn. Det är inte omöjligt. Även om jag närmar mig de 30 så minns jag hur det var att vara barn, jag minns mina dagdrömmar, mina mardrömmar och mina fantasier. Och det var inte långt ifrån "Spirited Away". Men ändå, att få återse mina fantasier, mina drömmar, på bild när jag snart är 30, trodde jag aldrig skulle hända.

"Spirited Away" är så mycket fantasi och ideér att det mesta bleknar i jämförelse. Medan "Sagan om ringen" tilltalar min fantasi till hälften, lyckas "Spirited Away" att dra med mig till hundra procent. Filmen är en barnfilm men den kan vara otäck för de minsta. Men även en snart 30-årig ungkarl som jag blir barnsligt förtjust. Kanske är det ett gott tecken. Man blir aldrig vuxen förrän man slutar att drömma, fantisera eller leka. Det är nu bekräftat. Jag är ett barn. Ett upprymt och glatt barn.

Jesper Isaksson