Recension - Blu-ray/DVD

Jan Guillou’s mer eller mindre självbiografiska ungdomsskildring ”Ondskan”, där han tar itu med sina demoner från ungdomsår är en bok som träffade rätt hos mig. En sådan bok som jag länge velat se på duk, men ändå inte, eftersom filmatiseringar ofta blir bantade versioner av sina förlagor.
Så vågar Mikael Håfström som imponerade på mig härom året med ”Leva livet” (för en gångs skull en svensk film som inte bara var ”bra för att vara svensk”) sig på detta verk. Och inte helt oävet.

Erik Ponti har precis blivit relegerad från sin skola för sitt våldsamma beteende och nu står hans enda framtidshopp till det internat hans mor utan Eriks vetskap inskrivit honom till. En skön paus från den sadistiske styvfader tycker Erik, men väl där på Stjärnsberg tar det inte lång tid innan Erik inser allvaret han kastats in i.

Skolans maktbalans består nämligen av något som kallas för kamratuppfostran, men som i realiteten innebär att de äldre eleverna brutalt kan misshandla de yngre adepterna såväl fysiskt som psykiskt utan att någon någonsin ingriper. Och för en uppstudsig nykomling som Erik som inte vill finna sig i dessa regler, blir konsekvenserna värre än brukligt. Utan någon utväg måste nu Erik ganska bokstavligen kämpa för sin överlevnad.

Detta är tveklöst en väldigt proffsigt genomförd produktion. Regiarbetet och fotot håller en klass som är betydligt högre än vad vi är bortskämda med i detta land och skådespelarna gör överlag ett gediget arbete (OK, vissa av ungdomarna är något stela i vissa repliker, men inte så det störde).
Andreas Wilson må vara lite för kraftig i huvudrollen för att jag någonsin ska tro att han inte skulle kunna spöa sönder sina belackare, men han är verkligen ett fynd.

Bakom hans nedtonade kroppsspråk finns det en tydlig ilska som kokar bakom ögonen – han förkroppsligar sin roll suveränt. Liksom Gustaf Skarsgård vars stela skådespeleri fungerar utmärkt i rollen som översittaren Silverhielm. Annat än en Guldbagge till åtminstone Wilson under galan i februari nästa år vore en ren skandal.

Så man har en i grunden bra historia och ett stabilt genomförande, vad är det då som inte höjer filmen mer? Dessvärre faller filmen på bokens styrka, eller rättare sagt brist på denna. Historien är här lite för avskalad, karaktärerna lite för simpla och allt går precis som man väntar sig.

Publiken får inget att tugga i, utan saker kommer på beställning enligt en meny vi redan sett alltför många gånger. Jag vet inte om det är manusförfattaren Håfström eller regissören Håfström som missar denna punkt, men ingenting tänder därför till på riktigt.

Däremot lyckas Håfström tangera vad han redan tidigare uppnått. Detta är en genuint bra film, som mycket väl håller internationell klass, men just därför är det så synd att man inte får till det helt – något som stannar kvar på näthinnan när eftertexterna sedan länge är slut.

Nikita Averin Kronlund