Master and Commander

  • Svensk titel: Master and Commander
  • Originaltitel: Master and Commander: The Far Side of the World
  • Release (Bio): 2003-11-26
  • Release (Blu-ray/DVD): 2004-03-17

Recension - Blu-ray/DVD

Det brittiska filmmagasinet "Empire" gav mig en dålig introduktion till "Master and Commander" när jag på dess omslag för några veckor sedan såg i stora versaler: "Gladiator - On Water!"
Lyckligtvis blev det inte riktigt på det viset.

Kapten Jack Aubrey och hans manskap ombord H.M.S. Surprise skickas till Brasiliens kust för att fånga, och om nödvändigt sänka, en fransk skadegörare till monsterskepp som terroriserar den brittiska kronans skepp. Och när Aubrey för första gången någonsin upplever nederlag i ett sjöstridsslag, väcks hämndlusten inom honom.

Slagssekvenserna, många som de är, lyckas på något vis förbli varierade och olika. De många datoranimationerna som använts syns aldrig. Inte heller används en överpompös musik. Weir är skicklig nog för att undvika att det blir en Bruckheimer-produktion. "Master and Commander" blir inget spektakel. Det är, och blir, endast en berättelse om en sympatisk kapten, överraskande varierat gestaltat av Russel Crowe, som följer sin övertygelse om att hans uppdrag skall utföras. Det blir ingen ny Maximus av Crowe. Istället är Aubrey härföraren som dricker, sjunger och dansar. Om än i måttlig dos.
Det enda som gör en tankfull är varför man inte får reda på mer om mannen Aubrey? De små benen som slängs till publiken duger föga.

Paul Bettany, som även spelade mot Crowe i hans Oscar-belönade "A Beautifiul Mind", gestaltar skeppsläkaren Stephen Maturin - och det är en prestation som på flera sätt lyser mycket starkt. Bettany agerar det fulla spektrumet av roller: från lugnt stöttande till förbisedd naturvetare till självopererande läkare, med alla de känslor som därtill medföljer.

Peter Weir har i "Master" lyckats göra en film som på ett mycket handfast vis visar livet till sjöss i det brittiska imperiets flotta i början på 1800-talet. Och det är ingen romantiserande krigsretorik han ägnar sig åt. Att visa när en tolvåring tvingas få sin högerarm amputerad blir vare sig något hjältemodigt, men det utnyttjas heller inte som en äckelfaktor.

Å andra sidan finns det också begränsningar med vad man kan göra med en historia som förutom ett par sceneriskiften endast utspelar sig på ett enda skepp: man har manskapet som tror på förbannelser, man har sina ofrånkomliga bibelcitat, man har kanonerna och man har officersmässen. Till detta kommer brevskrivande och manlig vänskap.

Att se "Master and Commander" är att se en tekniskt mycket välgjord film. Känslan finns där, och ensamheten för sjömännen på de tomma havsvidderna är inte utan sin förtjänst. Frågan är endast om det är en besvikelse att filmen inte är så storslagen som den kunde ha blivit?

Och nog kunde man skåda en potentiell uppföljare i horisonten?

Csaba Perlenberg

Kommentarer