Recension - Blu-ray/DVD

En surrealistisk resa genom det mänskliga medvetandet
Då var det äntligen dags för Charlie Kaufmans nya film, och tillika den film som jag längtat mest efter i år. Eternal sunshine of the spotless mind heter filmen, och filmens långa titel härstammar från en dikt av Alexander Pope. Eternal sunshine of the spotless mind, eller det fläckfria medvetandet, var enligt Alexander Popes föreställning glömska. Ett lyckligt liv skulle den som inte mindes sin egen gårdag ha, och detta har Charlie Kaufman tagit fasta på i sin senaste film. Filmen handlar om ett omaka par, den lugna Joel (Jim Carrey) och den impulsiva Clementine (Kate Winslet). En dag när Joel går för att hälsa på sin flickvän på biblioteket där hon arbetar, så känner hon plötsligt inte igen honom längre. Det visar sig senare att Clementine har valt att radera Joel ur sitt minne, för att starta ett nytt liv.

Joel blir förkrossad, och bestämmer sig för att stilla sin smärta genom att radera Clementine ur sitt huvud. Processen startar, och plötsligt så befinner sig Joel i sitt eget minne, inuti sitt eget huvud. Charlie Kaufman har återigen lyckats skriva ett manus som är eftertänksamt, skruvat, och framförallt otroligt smart. Större delar av filmen är en surrealistisk, och drömsk resa genom Joels medvetande, och sällan har en film varit så psykedelisk, men ändå så glasklar. Klippen är snabba, och bilderna är vackra och dolska. Det märks klart och tydligt att den forne musikvideoregissören Gondry är en mer teknisk regissör än Spike Jonze. Bildspråket är förtrollande inuti Joels huvud, och utanför så är det sparsmakat minimalistiskt. Fräcka bildlösningar betar av varandra, och aldrig blir det tråkigt. Man nästan trånar efter mer när filmens eftertexter rullar över filmduken.

En fantastisk film
Vad man kanske frågar sig är hur Kaufman klarar av den mänskliga faktorn i en film som utger sig för att vara en romantisk komedi. Tidigare kärleksförhållanden i filmer signerade Kaufman har ju varit minst sagt osympatiska, men i Eternal sunshine of the spotless mind så känns det inte som om kärleken är en mindre viktigare faktor. Snarare är kärleken allt, kärleken övervinner allt i Kaufmans senaste. Och vad är väl vackrare än det. Man kan också tro att skådespelarna är malplacerade när man läser rollistan, men alla gör precis så bra insatser som man kan hoppas på. Jim Carrey har väl aldrig förut varit så sammanbiten och uttrycksfullt nedtonad i en film sedan Truman show. Kate Winslet gör en av sina bästa och mest jordnära rollinsatser någonsin. Personkemi är det rätta ordet, för aldrig har väl ett omaka par känts så klockrent.

”Eternal Sunsine” är precis så bra som man kan hoppas på, och även om Kaufman använder sig av i stort sett samma grepp som i sina tidigare filmer så kan man inte låta bli att älska den. Humorn är lågmäld och lite sorglig, och avnjuts kanske bäst av de redan invigda. Men jag tror ingen kommer att lämna biografen efter att ha sett den här filmen, och säga att det är en skitfilm. Eternal sunshine of the spotless mind är ingen perfekt film. Men den är otroligt bra, och till och med lite vacker. Plötsligt så har Kaufmans värld fått en ny känsla i det breda registret. Kärleken. Och det är inte utan en liten tår i ögat som man ser det omaka paret för sista gången innan eftertexterna sakta rullar förbi.

Kim Ekberg