Recension - Blu-ray/DVD

Bra fransk film är vi ganska bortskämda med i Sverige. Titt som tätt dyker det upp pärlor på video och i vissa fall även på bio. Det kan vara nyutgåvor av filmer från makalösa regissörer som François Truffaut till den fantastiska Claude Sautet.
Sautet golvade i allafall mig med sin bedårande film "Ett Vinterhjärta" (1992), där fransk films leading actors Daniel Auteuil och Emmanuelle Béart fullkomligt lös sönder bioduken.

Den numera omtalade regissören Cédric Klapisch, har med "Den Spanska lägenheten" skapat ett fantastiskt verk fylld av briljant personkemi, otroliga stämningsmoment och en iver av att längta bort.
Man kan dessutom ana att han faktiskt hämtat inspirationen att skapa denna film ifrån Peter Weirs "Döda poeters sällskap".
Inte för att den är ett dugg lik i vare sig berättarstil som i handling. Men filmens slutliga budskap (utan att avslöja allt för mycket) är Carpe Diem (Fånga Dagen).
Något som ger en otroligt varm känsla hos mig.

Fransk films nya stjärna Romain Duris, som glänsde redan i debutfilmen "Le Péril jeune" (även den av Klapisch) spelar Xavier, som hela den här historien handlar om och kretsar kring.
Han beslutar sig för att lämna sitt liv i Paris bakom sig för att plugga ekonomi och språk i Spanien som kommer att ge honom ett jobb på ett bolag i Paris som hans far har fixat.
Han lämnar dock bara inte sin far och hippiemor bakom sig utan även sin flickvän Martine (ljuva, vackra, otroliga Audrey Tatou).
Detta skapar en del problem, som ni kan ana.

Xavier hittar efter en stunds letande ett kollektiv av unga vuxna, mitt i Barcelona. Där alla har olika härstamningar (Frankrike, Spanien, Italien, England, Tyskland och Danmark).
Något som leder Xavier in i en helt annan tillvaro än vad han är vad vid annars.

Personlighetsgalleriet här är ypperligt. Samtliga skådespelare gör ett fantastiskt jobb och framförallt Duris själv. Tatou gör ytterligare en fin insats, denna gång som naiv flickvän som sätts åt sidan. Något svår att tycka helt om, vilket Tatou nu lyckats med ett par gånger. Ni som såg "À la folie... pas du tout" vet nog vad jag talar om, haha...

Allt detta genomgoda som spelas upp framför mig står faktiskt över det faktum att jag saknade Xaviers studier, som man knappt får ta del av överhuvudtaget. Det känns nästan bortglömt.
Men det känns som det kvittar, han pluggar och mer behöver vi nog inte veta.

Den blev nominerad till 6 Césars i Frankrike. Det är deras svar på Oscars. Den vann en: Meilleur espoir féminin (mest lovande kvinnliga nykomling), Cécile De France, som med en fantastisk inlevelse spelar den lesbiska Isabelle, som snabbt blir Xaviers närmaste vän.

Så skynda dig, spring ner till videoaffären och hyr eller köp detta guldkorn.
Du kommer skratta, mysa, rodna och säkert fälla en tår, allt inom de fyra väggarna i den spanska lägenheten.

Gustaf Molin