Recension - Bio

“The Fountain” heter en liten film som just har blivit aktuell på dvd. Denna lilla film är inte vilken film som helst, utan Darren Aronofskys (”Pi”, ”Requiem for a Dream”) senaste verk. Och trots att hans tidigare filmer bägge har varit smått briljanta verk så är ”The Fountain” utan tvivel den starkast lysande stjärnan i regissörens portfolio.

Filmens narrativ är som vanligt då det gäller Aronofsky inte helt ordinärt. Man får följa tre stycken parallella historier som sträcker sig över tusen år. Den centrala handlingen i filmen är en forskare i tvåtusentalets USA, som söker efter botemedlet till cancer för att kunna stoppa sin hustrus växande tummör, och på så sätt kunna hindra henne från att dö och tas ifrån honom. I den ena av de två parallellhistorierna så tar vi del av den bok som den döende hustrun skriver, som utspelar sig i 1700-talets spanien, och handlar om sökandet efter ett träd som sägs kunna ge evigt liv. Och i den sista delberättelsen så får vi se hur samma forskare i framtiden färdas i rymden mot en nebulba som enligt mytologin kan väcka det döda till liv igen, i hopp om att kunna vinna sin älskade fru tillbaka.

Nu kanske detta låter som en jättekrånglig film, som det är omöjligt att förstå utan att vara en smart professor med glasögon och provglas, och det ter det sig också att vara till en början. Men ju längre in i filmen man kommer, desto mer klarnar, och slutligen så förstår man allt och är helt hänförd av det man just tagit del av.

Precis som i regissörens tidigare filmer så använder han sig i ”The Fountain” av sitt speciella filmspråk. Filmen är uppbyggd nästan som ett stycke musik, med olika verser, refränger och bryggor. Saker återkommer genom hela filmen, alltid med en viss rytm, scener upprepas och utvidgas. Allt är genomfört med en ypperlig stilsäkerhet, och rent fotografiskt så är detta något av det snyggaste man kan ta del av. Mindre imponerande blir det knappast av att alla specialeffekter i filmen förutom några blommor som slår ut på slutet, är gjorda helt utan hjälp av datorer, vilket ger filmen en speciell organisk känsla av sällan skådat slag.

Men det är inte uppbyggnadsmässigt eller bildligt som filmen verkligen lyser, utan det är innehållet som gör den verkligt stor. Filmen tar tematiken från bibelhistorien om Adam och Eva, och berättar en unik berättelse om den klassiska paradoxen att vår strävan att komma närmare varandra i själva verket stöter bort oss från dem vi älskar. Med lätthet så tar filmen upp stora frågor angående sorgbearbetning, saknad, dödsskräck och outgrundlig kärlek, utan att vid ett enda tillfälle vara för mycket. De tre historierna verkar samtidigt mot samma mål, och är egentligen bara delar av ett större sammanhang som först framgår mot filmens slut. Men det som berör mig mest med filmen är ändå inte dess bibliska proportioner, dess andlighet, eller dess allegoriska berättelser, utan snarare någonting så trivialt och jordnära som dess storartade mänsklighet. Det är få filmer förunnat att kunna låta sina karaktärer få gråta på samma sätt som ”The Fountain” gör. Att få se tårar långsamt rulla ner för Hugh Jackmans kinder känns på många sätt mer storslaget än alla specialeffekter och exploderande bilvrak i världen.

Jag har redan hunnit med att se den tre gånger, och kan redan nu på förhand garantera att ”The Fountain” är en av årets absolut bästa filmer, och hoppas att ni alla hyr den hur svår den än må verka. För trots sin andlighet, filosofi och spiritualitet så erbjuder den någonting som vi alla är kapabla att ta del av, nämligen den eviga kärleken.

Kim Ekberg