Recension - Blu-ray/DVD

Med Jar Jar Binks, Dobby, Gollum, Scooby-Doo och, tidigare i veckan, The Hulk som bevis, verkar det som om den nya trenden bland specialeffektshusen i Hollywood är att skapa en datoranimerad karaktär.

Huvudproducenten Jerry Bruckheimer verkar ha insett vilket intresse en sådan specialeffekt skapar (för dem som tvivlar – det är bara se hur mycket snack det blev om Gollum i samband med den andra ”Lord of the Rings”-filmen), så naturligtvis har man velat följa tåget, och följaktligen har man skapat karaktären Kangaroo Jack som det senaste tillskottet av denna typ.

Charlie Carbone och hans vän Louis Booker är två fullkomligt misslyckade typer. Ingen av dem har kommit någonstans i livet och den enda anledningen till att Charlie driver sin frisersalong i Brooklyn, beror bara på att Charlies styvfar Sal köpt den för att göra sin hustru belåten. Louis har inte ens varit så lyckosam – han förtjänar sin lön på att utföra diverse uppdrag för kriminella typer.

När Louis drar in Charlie i en misslyckad leverans, visar det sig att uppdragsgivaren var just denne Sal, som visar sig ha maffiakontakter. Som kompensation för den förlust deras inkompetens resulterat i, tvingas duon leverera $100,000 till Australien och tillåts inga misstag.
Väl framme råkar Charlie och Louis köra över en känguru, tillika vår CGI-karaktär i titelrollen, och klär kängurun i en jacka. När Kangaroo Jack kvicknar till och studsar iväg, inser dock våra vänner att pengarna var i jackfickan, så nu måste de få tag på kängurun för att inte mista sina liv.

Resten har ni säkert redan räknat ut. Tre manusförfattare till trots, har man inte lyckats skapa något som är oväntat på något vis. Lite gnabb huvudpersonerna emellan, en kvinnlig sidekick som blir en av huvudpersonernas kärleksintresse, ett par klichéfyllda skurkar, lite kulturkrockar och problem med att fånga kängurun – mer än så har vi inte här.

Jag är knappast förvånad över att responsen bland kritikerna blev så pass negativ, men att publiken (läs barnfamiljerna) hittade till biograferna trots allt. En femåring kan bli väldigt frestad av att se en känguru med en Jar Jar-liknande irriterande personlighet och liknande manér, och kan vara envis nog att tvinga med (åtminstone) en förälder som får bita ihop i lite drygt 80 minuter.

Men till alla dessa föräldrar, finns det hopp. Kangaroo Jack är med tillräckligt mycket för att ungarna ska bli nöjda, men lagom lite, att man inte rusar ut i ren panik. O’Connell och Anderson funkar bra ihop (och jag har aldrig tidigare kunnat se en film med O’Connell utan att fråga mig vad för slags sadistisk person det är som envisas med castingen av honom) och filmen passerar som jag tidigare påpekat rätt snabbt förbi. Det är kort och gott inte fullt så dåligt som man skulle kunna tro.

Men jag måste bara fråga en sak: Varför ställer en sådan suverän skådespelare som Christopher Walken egentligen upp på något sådant här?

Nikita Averin Kronlund