Recension - Blu-ray/DVD

Jean-Pierre Jeunet har alltid varit en visionär enligt ordets rätta bemärkelse. Regissören har skapat ett knippe riktigt personliga filmer med mycket humor och värme. Vi ska dock inte sticka under stol med att han en gång misslyckades ganska fatalt. Alien Resurrection är en film som de allra flesta nog gör sitt bästa för att glömma bort. Men med en film som Amelie från Montmartre på meritlistan så går själva förlåtandeprocessen ganska smärtfritt. Med ”Amelie” så fick Jeunet ett större genombrott än han någonsin kunnat räkna med. Filmen fick snart, och med all rätt, kultstatus världen över, och räknas idag som ett modernt mästerverk.

Så hur gör man för att följa upp en av alla tiders kassasuccéer utan att vika av allt för mycket från sin konstnärliga status? Jo, man gör precis som Jeunet har gjort i en ”Långvarig förlovning”. Man tar den tidigare filmen grundkoncept och maskerar det sedan skickligt genom att röra sig i en helt annan genre. Man behåller den hissnande kameraföringen, alla små komiska poänger, samt den otroligt karismatiska Audery Tautou i titelrollen.

”En långvarig förlovning” handlar om unga Mathilde (Tautou) som skiljs från sin fästman Manech i samband med att han inkallas att tjäna sitt land i det första världskriget. Ett tag senare så dödförklaras Manech, men Mathilde vägrar tro på vad som skrivs henne i pannan och bestämmer sig för att leta rätt på sin älskade på egen hand. Filmen som följer är en korsklippning mellan det eviga sökandet och skyttegravsdramatik i tillbakablickar. Detta gör till att filmen ömsom är ett kärleksdrama och ömsom en krigsfilm av klassiska mått. Och förvånande nog så är det krigsscenerna som övertygar mest. Intrigen i realiteten är småputtrande och förutsägbar, men när det kommer till krigsscenerna så blir det både påtagligt och närgånget. Givetvis så är filmens kameraarbete bland det häftigaste som någonsin tagit form. Redan i Jeunets tidigare filmer har vi sett att han är en riktig bildkonstnär, men här når det i det närmsta sin kulmen. När man tror att man har sett den mest halsbrytande kameraåkningen eller bildlösningen så avlöses den av en ny, och man kan inte göra annat än att låta hakan ligga kvar på golvet tills filmen är slut.

Visst är ”En långvarig förlovning” nästintill perfekt på det tekniska planet, men på det emotionella så har den helt klart stora brister. Det största felet är att filmens humor aldrig blir lika fyndigt stenhård som i ”Amelie”, utan känns lite mer ordinär. För det andra så känns det aldrig helt rätt att skratta åt karaktärernas små egenheter när man just har bevittnat en extremt brutal krigsscen. Och när man ändå håller på att jämför, (och det måste man ju) så är inte karaktären Mathilde på långa vägar så komplex som Amelie var. Hon känns mest som en hobbydetektiv utan någon riktig botten. Kanske är jag bortskämd av fantastiska kärleksskildringar som ”Garden State” och ”Eternal Sunshine of the spottless mind”, men kärlekshistorian i filmen känns aldrig äkta. Det känns mest som en påklistrad Hollywoodförälskelse, så att filmen ska ha någonting för alla. Detta är någonting som även kännetecknar hela filmen, konventionaliteten. Man vet precis vad som ska hända på slutet, och känslorna som Jeunet vill få dig att känna känns utstuderade. (Oklart om den känslan är utstuderad.) Jag kan inte hjälpa att få känslan av maskerad Hollywoodfilm när jag ser ”En långvarig förlovning”. För under det fantastiska fotot, Audery Tautou, och alla små stickspår, så är filmen en Hollywoodfilm i fårakläder. Filmen är absolut sevärd, men jag hade faktiskt förväntat mig mer av Jeunets nya.

Kim Ekberg