Recension - Blu-ray/DVD

Låt oss börja med några intressanta fakta om undertecknad: Jag är vuxendöpt. Jag har en historia i en svensk frikyrka. Jag har studerat bibeln på heltid med studiemedel. Jag har stått med händerna i vädret i bästa Knutby-stil. Jag kan kristendomen och jag kan bibeln. På senare tid har jag dock lagt Gud och Jesus på hyllan och ägnar mig nu istället åt dataspel och att njuta av vackra asiatiska filmer, något som ger mig mer ro än något annat. Med all denna nya kunskap i bakfickan kastar vi oss över "The Passion of the Christ". Och min recension börjar ganska otrevligt, nämligen med ordet...

SMAKLÖST är nog det första ord jag tänker på när jag faktiskt ryggar tillbaka inför den redan så omtalade tortyrscenen. Många år av förkärlek till splatterfilm och b-skräckisar har tydligen inte gjort mig härdad. Jag frågar mig själv hela tiden om det inte räcker nu, för att sekunderna senare se de romerska hånskrattande soldaterna ge sig på killen ytterligare en gång. Och så håller det på. När man tror att man inte kan skada honom mer, vänder man på steken och kör ett varv till. Och det är osmakligt på ett oerhört dramatiskt sätt. Varje piskrapp känns och publiken hoppar till för varje rapp som faller.

Vi lämnar det blodiga för en stund och analyserar istället publiken. När jag kommer in i salongen är det ett väldans hejdandes och ta i hand och "Hej, Karin, det var länge sedan". Idel glada miner och något illamående av det hela, inser jag plötsligt att jag befinner mig mitt i en slags gudstjänst där alla väntar på att predikan ska börja. Framför mig skämtar en dam om hur hon kanske skulle ställa sig upp och bjuda in intresserade till en diskussionsgrupp i Pingstkyrkans café som ligger vägg i vägg med biografen. Sannerligen var det inte lång ifrån. Och jag, jag känner mig tämligen obekväm. Jag väntar på att någon ska resa sig upp och "säga några ord", kanske be en liten bön innan filmen startar. Folk fortsätter att tjattra med varandra, trycka varandras händer och diskutera allsköns ämnen av det fromma slaget.

Och så sätter filmen igång. Helt tvärt. Inte en enda reklamfilm innan. Inte en chans för någon att hinna äta upp sina popcorn. Direkt på, så där bara. Bara det är ju anämrkningsvärt. Det känns faktiskt riktigt bra att slippa dessa småfilmer, måste erkännas. Vi kastas rakt in i Jesus ångestfylda minuter i Getsemane. I bästa Bergman-stil presenteras djävulen som en blek skepnad i svart klädnad som låter en orm slingra sig ut från sin kappa. Och så kommer fariseérna tågandes med Judas i spetsen och det oundvikliga börjar.

Jag behöver knappast återge någonting av handlingen som ju är världens mest lästa och kända sådan. Men vad du än har läst eller hört av Jesus sista timmar, är det som Mel Gibson visar upp, något av det blodigaste jag har sett. Kanske inte i mängd blod som flyter, utan i den grymhet det utgjuts genom. Och det är en grymhet som efter en stund får mig att bli ordentligt förbannad. Inte mot romarna som piskar, utan mot Mel Gibson som låter det ske. Det blir nästan masochistiskt och överdrivet att det som Gibson ville framkalla, allas vår sorg inför Jesus lidande, försvinner och man måste fråga sig om allt detta blod är nödvändigt. Effekten dränks i ljudet från piskrappen och blodet och kvar finns en växande irritation.

Lyckas man att fokusera på Jesus och evangeliet, kan man nog "känna" under hela filmen. Man kanske lämna biografen med en starkare tro, eller tvärt om, fler tvivel än när man kom in. Är man dock som jag, en syndare som valt att fortsätta synda och vända bort från frälsningen, börjar man genast analysera hela filmen. Jag lovade mig själv att se filmen som en vanlig spelfilm och även om jag kanske hade lite för mycket svallande känslor under filmens gång, var en halvvarm pizza efteråt allt som behövdes för att få mig att se "The Passion of the Christ" för en splatterfilm från Hollywood som inte behöver använda några reklamfilmer för att dra in pengar. Jag kan också tycka att Gibsons drag att göra en film och Jesus är genial. Nog för att Peter Jackson drog en vinstlott i "Sagan om Ringen", men att göra en film om Jesus plågsamma lidande bäddar för en kassasuccé där världens miljonersmiljoner kommer betala dyra pengar för att se istället för att lägga dem i kollekten.

Några kommer kanske ha invändningar mot att jag kallar filmen för en "Hollywoodproduktion". Tidigare filmer om Jesus liv, har varit ganska återhållsamma och snälla små saker. Gibson väljer att fokusera sig på det hemska, inte snåla med blodet och göra allt som gör ont skitont. I bakgrunden rör sig svullstiga orkesterarrangemang, maffiga körer och Braveheart-liknande pipor. Tillsammans med ett "gibsonskt" kameraarbete och slow-motion sekvenser, kvalificerar sig "The Passion..." som en, trots dess avvikande drag, typisk Hollywood produktion. Detta trots att den handlar om Jesus och trots att den har ett budskap (?).

Alla spekulationer och all kritik som har lagt sig runt "The Passion..." har beroende på hur man ser det, bidragit hejdlöst till att förstora upp filmen till kanske onödigt höga propotioner. Allmänt sett så håller kritkerkåren med om att filmen är bibeln trogen, vilket då borde innebära att om filmen är elak mot judar, så är bibeln också det. I en tidigare artikel skrev jag att "The Passion..." kommer att användas av de kristna samfunden i Sverige. Jag tror jag håller på att få rätt för en gång skull. Präster och pastorer kommer att använda filmen som underlag i påskhelgens predikningar och istället för att läsa om hur Jesus spikades upp på korset kommer det heta "den första spiken slogs i med sådan kraft att ljudet som uppstod då den vassa spiken krossa handbenen, ekade mellan bergen". Allt för att beröra de som lyssnar. Just det som Gibson försöker göra -att beröra oss som ser filmen och verkligen poängtera vem Jesus var (är?) och vad han stod för, i ett evangeliserande syfte.

Det är svårt att säga om Gibson har lyckats. Det är helt enkelt upp till dig att bestämma. Pingstvännerna utanför biografen som delade ut böcker och bjöd in till diskussioner i Pingstkyrkan fortsätter att göra detta. I församlingarna runt om i landet kommer folk att prata om filmen under en lång period framöver. Tro mig, jag kommer ha rätt om det här också...

Jesper Isaksson