Slaughterhouse Rock

  • Svensk titel: Slaughterhouse Rock
  • Originaltitel: Slaughterhouse Rock

Recension - Blu-ray/DVD

En collegestudent drömmer väldigt verkliga drömmar á la "Terror på Elm Street", men istället för Freddy Krueger är det någon ondsint demon ute på det gamla fängelset Alcatraz som skrämmer honom. För att få ett slut på det hela åker han och hans vänner till det ödsliga fängelset för att göra upp med ondskan en gång för alla. Självklart åker de mitt i natten.

Av någon anledning fick jag för mig att detta skulle vara en mörk och kuslig skräckfilm. Vad jag fick var väl ungefär motsatsen. En total kalkon (och det menar jag verkligen), ett hopkok av mängder av lösa skräckingredienser, enerverande skådespelare, töntig dialog, och värst av allt - partier så långtråkiga att jag undrar om någon lyckats hålla fingrarna borta från spolknappen.

När det gåller just skådespeleriet är huvudrollsinnehavaren värst, med den fjantiga attityden och det fluffiga 80-talshåret. Inte en chans att man orkar sympatisera med honom. De andra är så där lagom meningslösa och om någon av dem dör är det bara att försöka komma ihåg vem det var och sedan rycka lite lätt på axlarna.

Ungdomsgänget går runt i det mörka fängelset, ställer sig framför mörka öppningar med ryggen till eller går lite saktare än de andra så att de lätt kan fläckas in i de öppningar de inte ställt sig vid. En av ungdomarna blir en demon med vampyrtänder och försöker ha ihjäl resten av gruppen, men får motstånd av spöken från dem som dödats där förut. Slagsmålen dem emellan blir pinsamma eftersom det stundtals bara är demonkillen som syns - spöken kan ju vara osynliga för vanligt folk.

Manuset har massor med onödiga sidohandlingar, till exempel de nyss nämnda spökena. Det vi lär känna bäst är en sångerskas ande som i en av filmens mest otroliga sekvenser dansar ut huvudpersonens ande ur dennes kropp. Jo, du läste rätt. Hon DANSAR ut den till väldigt tafflig musik samtidigt som flashbackbilder blixtrar till. Då vet man att den där filmen man för en timme sedan trodde var hemsk bara är ett taffligt litet skämt.

Emellanåt är det faktiskt riktigt kul. Om det är meningen eller inte kan jag inte säga men de här dåliga aktörerna och deras idiotiska dialog och handlingar kan vara riktigt underhållande. Vissa skriker lite som åsnor, andra går ensamma för att undersöka saker trots att de nyss var så rädda att det nästan var dags för kemtvätt. All ära till dessa smått fantastiska stunder, men tyvärr går det inte att se förbi alla de långdragna och i övrigt vedervärdiga partierna som jag hade otroligt svårt att sitta igenom. Och skratten är alldeles för få för att det ska vara värt det.

Jörgen Hansson

Kommentarer