Recension - Blu-ray/DVD

Charles Laughton var en reslig, något plufsig man, utseendemässigt inte helt olik Alfred Hitchcock. Under fyra decennier agerade han i 56 filmer och oräkneliga gånger på teaterscenen. Trots att han är den förste att spela Hercule Poirot på film och även Oscars-nomineras två gånger handlar den myt som sakta börjar spinnas kring Laughton, och än idag kastas mellan munnar och öron, om något annat.

1955 gjorde Charles Laughton nämligen något av filmvärldens motsvarighet till Harper Lees bedrift 5 år senare. Lee skrev aldrig någon bok efter sin första, Laughton regisserade aldrig en film efter sin första. ”To Kill a Mockinbird” och ”Night of the Hunter” stämplas än idag med utrop som MÄSTERVERK och KLASSIKER och flertaliga utropstecken i varenda sammanhang de dyker upp.

Historien börjar i det här fallet med en bunt sedlar, värda 10000 dollar. Bunten och pappa Ben Harper sladdar en dag in på gården, båda hoppar ut. Olycksbådande nära tjuter sirener. Pappan säger till sin kanske 12-årige son att gömma pengarna, att aldrig om för någon, inte ens deras mamma, var de finns. Den yngre dottern kramar sin docka och tittar oroligt på. Nån minut senare släppas fadern in i polisbilen och förs mot fängelset.

Där hamnar i samma cell som the Preacher, en prästliknande man med LOVE tatuerat på ena handens knogar, HATE på den andra. Inför sin Bens hängning för mord och rån försöker the Preacher förgäves få ur honom exakt var pengarna är gömda. Snart därefter friges the Preacher och beger sig mot faderns hemby.

Hela befolkningen blir snabbt förtjusta i honom, den övergivna mamman blir kär – bara den unge sonen tvivlar på orden från mannen med den gudabenådade svadan. Allt detta illustreras i ett briljant, ironiskt ögonblick då hela byn är på picknick och sjunger – alla utom sonen - och The Preachers röst ljuder högst av alla i den klassiska visan ”Bringing in the sheep”.

Om man tills nu tänker att det här kan nog bli en rätt bra thriller tar Laughton plötsligt ut en alternativ riktning och ger sig ut på en sällan använd väg. Med början nånstans vid en underligt vacker scen av en kvinna som sitter död i en bil på sjöbotten sjunker filmer allt djupare in en olustigare, vackrare, tyskt expressionistisk drömvärld.

Och det är nu dvärgar börjar dansa ovanpå teven och baklänges viska ydalgoL och remlaP aruaL. Det blir lite David Lynch av alltihopa en stund och man sugs in genom tv-rutan på samma sätt som när de hittar Laura Palmer invirad i plasten.

De följande 45 minuterna flyr barnen och vinklar stämmer inte och natthimmeln är underligt vacker och skuggorna hänger som jättar ur mardrömmar över dem och de bibliska referenserna faller som grodor från himmeln och Mitchum skriker som ett skadat djur, skriker så man inte kan låta bli att hoppa till. Här stiger filmen från 4 tellusblommor, till 5 självklara. Som helhet balanserar den precis på gränsen mellan de två betygen. Skådespeleriet skiftar som i Lynchs värld mellan småstadstryggt eller ryckigt och udda – nästan lite stumfilmsaktigt överspelande.

Lämpligt nog dyker även gamla stumfilmstjärnan Lilian Gish – bland annat känd från überklassiska D.W Griffith filmer såsom ”Birth of a Nation” och ”Intolerance” – upp häromkring och levererar sina repliker på allra bästa sätt.

Märkligt nog känns ”Night of the Hunter” trots sin egendomlighet knappt alls daterad, som så mycket annat udda från den tiden, mer än fyra decennier efter biopremiären. Den tidlösa historien om kampen mellan ont och gott med en god dos samhällskritik står med ett ben i en verklighet vi fortfarande kan relatera till och det andra i en drömvärld utanför tiden.

När jag tittar på ”Night of the Hunter” blir den bitterljuva känslan över att Charles Laughton aldrig gjorde någon mer film ibland nästan överväldigande.

”Night of the Hunter” är mindre känd under sin svenska titel, ”Trasdockan”. Ni kan se filmen tisdagen den 2:a september på SVT 2, 22.30.

Henrik Edberg