Recension - Blu-ray/DVD

Vem fan är Bo Svenson? Jo, håll i er om ni redan inte visste det: Bo Svenson är född i Göteborg 1944 och är just nu aktuell som präst i ”Kill Bill vol.2”. Jag har aldrig sett mannen förut, men hajar till vid eftertexterna precis som flera andra i salongen. Men saken är att Bo Svenson har medverkat i ett 40-tal Hollywoodproducerade filmer och ändå är det en svensk i USA man aldrig hör talas om. Märkligt. Nu är det inte bara Herr Svenson som gör att ”Kill Bill vol.2” är speciell. Mer om detta längre fram.

Tack SandrewMetronome för att ni låter mig se de båda filmerna i en följd och endast betala 120 spänn. Jag var osäker först om jag verkligen skulle kunna hålla mig vaken under drygt fyra timmar. Hade jag någon anledning att vara osäker? Skulle inte tro det. ”Kill Bill vol.1” är en njutning som tillfredställer precis alla mina behov. Inget snack om saken. Det var andra gången jag såg den och den var säkert två gånger bättre än första gången. Inte en chans att en normal människa ens skulle kunna få för sig att nicka till för en sekund. Det går bara inte.

Efter en paus på en halvtimme var det så dags för film nummer två. Med första delen helt pinfärsk i minnet var det bara att slappna av och njuta. Jag kunde låta hjärnan ägna sig åt andra saker än att försöka komma ihåg vad som hände i första filmen. Helt klart något som både underlättar när man ser en andra del i en serie och som kanske också gör att man kan ta till sig filmen på ett helt annat sätt. Och jag tog till mig den, ska ni veta. ”Kill Bill vol.2” trängde djupt in i mitt hjärta och där kommer den sitta lång tid framöver.

På många sätt skiljer sig ”vol.2” från första filmer. Medan ”vol.1” närmast kan liknas vid ett blodigt manga-äventyr, flyttar andra delen ut i öknen och in i en slags western från 70-talet. QT tar ingen som helst hänsyn till tid och rum. De spanska gitarrerna och den vibrerande trumpeten ligger som bakgrund även under scener som utspelas i ett munktempel i Kina. Det kan på samma gång kännas oerhört störande, men då det är just QT som ligger bakom filmen, går det absolut att köpa. Fotot hoppar mellan olika tekniker och skänker ytterligare stämning till plat och miljö, ibland på ett ganska brutalt sätt som skulle få vilken old-school-filmare som helst att brista i tårar. Men QT får göra det och han gör det förbaskat snyggt. Vi reser också i tid, hoppar fram och tillbaka. Från innan allt hände till nutid för att sen hoppa till ”lite innan där vi är nu men ändå inte hunnit fram än”. Allt illustreras med olika tekniker. Lite 70-tal här och lite 40-tal där.

Uma Thurman är helt fantastisk. Även om hon är känd sen tidigare, är detta ett kliv in på den stora scenen. Hon visar upp sidor som vi aldrig sett tidigare och har ett register som många andra saknar. David Carradine har man mest sett i B-rullar från 80-talet, strutta runt med sina karatekonster. Jag säger inte att detta på något sätt blir en comeback för Carradine. Det han gör är en ganska medioker roll som Bill och imponerar egentligen inte så mycket. Men mot bakgrund att han ofta förknippas med kampsport i ökenmarker, är han utmärkt i rollen som Bill. Helt klart en otippad skådis på rätt plats. Samuel L Jackson har ett kul litet inhopp som man kan lägga märke till om man är uppmärksam. Och inte i min vildaste fantasi kunde jag ana att Darryl Hannah kunde vara en sån "bitch". Och bra dessutom.

Det kanske tydligaste som skiljer ”vol.2” från ”vol.1” är att man tagit ett stort djupdyk ner i några huvudkaraktärer och det är mycket känslor som kommer fram. Första delen handlade om en kvinna som slaktade människor med samurajsvärd för att hämnas på Bill. Andra delen handlar om en förtvivlad och hämndlysten kvinna som är beredd att offra allt för att hämnas på Bill och vi får känna och förstå precis hur hon känner det. (Pip)s vilda sökande efter Bill förvandlas från att vara en våldsam och ganska ytlig mangaserie, till att bli en känslomässig resa mot slutmålet.

”Kill Bill vol.2” är inte alls som QT:s tidigare filmer. Den visar framför allt upp en stor mognad hos skaparen som inte funnits tidigare. Visserligen har han barnasinnet kvar och hans säregna grepp skimrar över hela produktionen. Det är som om han står någonstans mellan vuxenvärlden och barnvärlden och hoppar fram och tillbaka mellan dem. Och det är helt okej, för det är QT vi pratar om.

Sammanfattningsvis är ”Kill Bill vol.2” något av det bästa man kan se just nu, förutsatt att du sett första delen. Det är med en upprymdhet jag inte upplevt på lång tid, som jag åker hem och skriver ned mina tankar om filmen. För oss QT-fans har det varit en lång väntan, men nu är den över och vi kan inte göra så mycket annat än att konstatera att Quentin Tarantino har med ”Kill Bill”-filmerna, gått från att vara en flumregissör till en mästare. QT är en av dragkrafterna till att de så kallade independentfilmerna fått det erkännande de har idag. Och med ”Kill Bill” bevisar han att ett mästerverk inte behöver kosta multum –det räcker faktiskt med att heta Quentin Tarantino och ha en mästarhjärna.

Jesper Isaksson