Recension - Blu-ray/DVD
Efter att under årens lopp - av misstag eller bara på grund av tristess – släpats genom tv-rutan och filmdukens alla oinspirerade och ointressanta rättegångsdraman känns Billy Wilders ”Witness for the Prosecution” som faktiskt som klyschan; det är ett glas kallt vatten efter en lång cykeltur en varm sommardag.
Amerikanerna är omåttligt förtjusta i sina rättegångsfilmer och tv-serier – eller åtminstone är tv-kanalerna det. Hoppet och vacklande övertygelse om att det finns nån rättvisa i världen och i den amerikanska drömmen har väl alltid behövt uppmuntrande bekräftelse.
Själv är jag inte helt förtjust i själva i den stela och trärika domstolsmiljön. Vissa filmer är väl ok eller bättre men ”Lagens Änglar”, ”Vem dömer Amy?” eller valfri Dick Wolf-spinoff är ungefär så tråkig tv blir.
Inte helt oväntat, börjar även den här historien med ett mord. En rik, ensam, gammal änka har hittats död i sitt hem. Hennes yngre vän Leonard Stephen Vole var där nära tidpunkten för mordet och blod har hittats på hans rock. Hans fru tror på honom men det ser illa ut. Samtidigt, på en annan plats i London, har advokat Sir Wilfrid Robarts precis återvänt från sjukhuset med mediciner, en personlig sjuksköterska och strikta råd om att vila. Vilket han, självklart, skiter i när detta intressanta fallet stiger in genom dörren och Leonard vill ha honom som sin försvarare.
Ja, hittills låter det som vilken dödfödd engelsk tv-deckare som helst.
Men under förtexterna, bland de namn som basuneras ut i jättebokstäver över hela duken, står två särskilt ut:
Agatha Christie & Billy Wilder.
1962 var det väl ungefär drömduon om man ville ha ett mordmysterie.
Det är det än idag.
Billy Wilder är en av de mest hyllade amerikanska regissörerna någonsin med klassiker som ”Double Indemnity” och ”Sunset Boulevard” på meritlistan. Idag är han inte lika känd som till exempel en Kubrick eller Hitchcock men hans inflytande är påtagligt. Utan hans ”Ungkarlslyan” hade förmodligen många romantiska komedier sett annorlunda ut idag. ”Stalag 17” var den första, åtminstone stora, filmen om krigsfångläger och flykten därifrån vilket grävde grunden för ”Den stora flykten” med flera.
Men det här är ändå övervägande Agatha Christies film. Wilder är som alltid en effektiv regissör och har säkert putsat upp dialogen till sin egna ovanligt höga standard. Ändå är det Christies bokförlaga som är filmens stomme och den yttersta orsaken till att ”Witness for the Prosecution” skiljer sig från sig från den massiva klumpen av resterande rättegångsfilmer.
”Witness for the Prosecution” är nämligen ett briljant manus av samma kaliber som Christies ”ABC-morden”. Det är ungefär så bra mordmysterier blir.
Förutom Wilder och Christie spelar även skådespelarna, på mer än ett sätt, en stor roll här. Marlene Dietrich är synnerligen övertygande och får även återuppleva sina tyska filmdagar med sång och dragspel. Tyrone Power är till en början rätt oansenlig men blommar ut när han alltmer börjar bryta ihop.
Oscarsnomineringen gick dock till Charles Laughton – samme Laughton som gjorde underliga, underbara ”Night of the Hunter” – och han måste ha haft hård konkurrens 1957. De transportscener i rättssalen som traditionellt ofta är trista blir fantastiska bara av att han står där. Och sen, när han öppnar munnen…
Det är frestande att utropa ”Witness for the Prosecution” som det bästa rättegångsdramat någonsin men det vore lite löjligt då jag inte ens har sett ”To kill a mockingbird”.
Jag tror jag för tillfället nöjer mig med att konstatera att ”Witness for the Prosecution” är en väldigt, väldigt bra film.
Kommentarer