Recension - Blu-ray/DVD

Att växa upp i det nya sverige är inte lätt alla gånger, speciellt inte om man tillhör det gamla sverige. Theodor och Paula växte upp med varandra i samma land som uppfostrat dem och deras föräldrar. Inget kunde splittra dem, förrutom uppväxten.

Paulas sångröst upptäcktes i huvudstaden och nu rusade världen förbi Theodors ögon.
Helt plötsligt stod han där i korvkiosken och stod öga mot öga med verkligheten.
Det närmaste Paula han kom nu var Paulas mamma och hennes uppsättning av svensk skvallerpress som skriver allt om Paula.

Theodors representativa bild av ett gammalt sverige, som inte hinner med sitt eget bästa, är en värdig början på den nya Grede-filmen. Denna visuella och fantastiska regissör som har gett oss filmälskare enorma mästerverk som "Hipp Hipp Hurra" och "Godafton, herr Wallenberg" står nu inför en stor utmaning.
Ska hans filmatisering av Torgny Lindgrens bok "Till sanningens lov" fungera som spelfilm?
Ska han kunna återskapa en film om längtan och missöden, kändisskap och blotta nakenheten av vänskap och kärlek?

Det jag anser vara lyckat är hans kärleksfulla syn på en ny generations positivitet. Theodor står inte bara för längtan, han är också våran inre röst. Det han tänker får vi inte bara se utan även höra.
Hans suktan efter Paula är, för mig, väldigt självklar. Men vägen han tar känns absurd och fånig.

Grede gör det enorma misstaget att feltolka musikbranschen och underskatta dramaturgin.
Theodors och Paulas sökande efter varandra blir bara retsamt fånigt och dialogen har sällan känts så kornig i svensk film.

Alla scener i Sthlm känns pretantiösa och snudd på kalkonvarning.
Alla scener med finansvalpar och karriärslystna affärsmän och kulturfolk är nästan komiskt fåniga.
Det enda som återstår som positivt är Theodors kärlek för det förflutna, det förgångna och lusten över Paulas säkerhet.

Skådespeleriet mellan Tuva och Shanti sitter som smäck.
Det är det enda som räddar filmen. Och tvåan sitter där. Dock en svag sådan.

Gustaf Molin