Recension - Blu-ray/DVD
Har inte sett Peter Lindmarks debutfilm 9 millimeter med bland andra Paolo Roberto, men har förstått att det inte var någon minnesvärd historia. När samma regissör gör comeback med en polisthriller blir det nog åtminstone en större succé, i varje fall hos biobesökarna. Rånarna är en thriller som rör sig i Beck-land. Det är poliser, det är komplotter, det smällar här och där, det skjuts och mitt i allt finns till exempel Becksnuten Mikael Persbrandt. Här lirar pojkvän till huvudpersonen, den kvinnliga polisutredaren Klara som tillsammans med piketsnuten Greger (Stefan Sauk) tar sig an ett fall av bankrån i Stockholm. När de också upptäcker att en högt uppsatt bankman har fått sitt barn kidnappat av rånarna misstänker Klara att det kan vara expoliser inblandade.
Parallellt med denna story presenteras vi för Klaras inre grubblerier som blir den drivande kraften i hennes handlingar senare i filmen. Hon hade själv ett barn som förolyckades på ett tragiskt sett och detta utnyttjar regissören Lindmark på ett, tycker jag, effektivt sätt för att skapa spänning och nerv.
Vad gäller Beckfilmerna så har jag svårt att uttala mig om dem, jag har inte sett en hel Beckfilm faktiskt och har, kanske helt orättvist, sågat dem rakt av. Mest för att svensk action aldrig har gjort mig särskilt glad och för att de snuttar man sett känts som plagiat på Seven och amerikanska snutfilmer på senare tid, i varje fall vad gäller fotot, klippningen och stämningen. Dessutom var jag så trött på alla poliser som super, äter för mycket, grälar med överordnade och har problem med kvinnor. Har man läst en del Mankell så blir det liksom lite för mycket av den varan. Beckfilmerna har också känts som om de gjorts på löpande bandet och man får tillslut intrycket att alla filmerna är likadana, bara miljön och själva plotten är lite annorlunda.
Men det jag gillar med Rånarna är att Lindmark viker av från Becklinjen en bit ini filmen och får den att mer likna en psykologisk, spännande thriller med lite inslag av Michael Mann’s Heat och, faktiskt, När lammen tystnar. Och med det senare menar jag inte att Rånarna tillnärmelsevis har samma kvalitéer eller är lika bra, lika spännande som någon av de ovan nämnda. Men Sofia Helins karaktär Klara hamnar plötsligt i fokus på ett överraskande och obehagligt sätt. Hennes grävande i dessa rån mot banker och kidnappningen gör att hon motvilligt och utan vana inom området hamnar ute på fältet och blir ett jagat byte. Precis som Jodie Fosters agent Starling (återigen inga jämförelser på insatser dessa emellan) blir Klara en ung, kvinnlig agent/polis som hamnar i underläge, i en utsatt, hotfull situation och sådana lägen ger alltid upphov till spännande historier.
Hade svårt att bestämma mig för om Sofia Helin som Klara gjorde ett bra jobb eller inte. För mig är hon ett nytt ansikte, men jag gillade det lågmälda, lite sköra och osäkra i hennes agerande, hon kändes mänsklig på något vis vilket också gjorde det mer realistiskt och spännande. Men ibland kunde jag uppleva det som om hon blev för vag, för anonym i sitt spel, lite vimpig sådär som kanske en del kvinnliga kritiker kommer att störa sig på.
Persbrandt är Persbrandt, mer finns det inte att säga. Han har ju de där ögonen. Sauk försöker göra något lite annorlunda av sin typecastade roll och lyckas hyfsat. Han spottar ur sig en hel del roliga, småcyniska oneliners som står för filmens behövliga sälta i form av humor och distans.
Sedan får andra bedöma huruvida storyn är helt otrovärdig och full av logiska luckor eller ej. För att vara en svensk film i genren funkar Rånarna hyfsat som en underhållande och driven polisthriller med en rafflande final. Det är ju ingen komedi så jämförelsen är väl lite fel, men jag hade roligare när jag såg Rånarna än besvikelsen Kopps.
Visst känns den lite som en tv-film, men när det gäller svensk action på bio blir det ju ofta så då budgeten och formatet är begränsat.
Med en större budget någon gång i framtiden borde Lindmark kunna göra en riktigt bra och tung actionfilm. Som Heat kanske...
Kommentarer