Recension - Blu-ray/DVD

Det är fruktansvärd upplevelse att gå på Filmstaden Sergel i Stockholm. Alldeles för många personer trängs på en alldeles för liten yta. Värst är det vid kassorna. Köerna trängs ihop mellan kassorna och utgångarna till Hötorget och det känns som står i någons hall och inte i ett biopalats. Inte undra på att man blir lika grinig som man har hört att den där seriesnubben är i American Splendor. Gnällig och en smula misantropisk, lite sådär som man känner sig när man håglöst stirrar på horder av ungar som ska se Björnbröder.

Missnöjet och gnälligheten håller i sig under förtexterna. Å nej, han går på trista gator i Cleveland och skrynklar ihop ansiktet var tredje sekund. Färgskalan går från brunt till grått, det går inte att undgå att förstå att Cleveland är en mäkta trist håla. Sen händer något. Harvey Pekar börjar berätta om sitt liv som arkivassistent på sjukhuset och sinnesstämningen vänder från ett Giamatti-skrynkel till ett leende.

Harvey Pekars liv är en framgångssaga, det framställs bara lite mer verklig och jordnära än vi är vana vid. En vacker dag började Pekar se sitt liv som en serietidning. Varje trist situation kunde översätta till
serierutor, till och med insjuknandet i cancer blev en illustrerad roman. Pekar själv kunde inte rita alls, men hans polare och serietecknarlegend Robert Crumb kunde det. Och så föddes American Splendor. Pekars serietidning blev kultförklarad och man får anta att höjdpunkten i karriären var på 1980-talet när han under ett flertal tillfällen bjöds in som gäst hos David Letterman. Trots framgången kunde inte Harvey Pekar
sluta sitt jobb utan spelade rollen som arkivassistent tills han gick i pension för inte så länge sedan.

Aerican Splendor är allt på en gång: dokumentär, spelfilm, metafilm och till och med en smula konstfilm. Det skulle kunna gå väldigt snett, men regissörerna Berman och Pulcini, skådespelaren Paul Giamatti och inte minst Harvey Pekar själv kommer undan med mer än äran i behåll.

Det enda American Splendor lider av är brist på en sammanhållen historia, istället består filmen av en lång rad situationer ur Pekars liv som ställs upp, kommenteras, plockas isär och görs till serie. Men en postmodern soppa blir det aldrig, Harvey Pekar är en för genuin kille för att det ska hända. Trots att han är en självutnämnd pessimistisk vanlig kille med ett trist jobb, är filmen full av varm och mänsklig humor och uttryck som ”på riktigt” ligger nära tillhands.

Roland Madarász