Recension - Blu-ray/DVD

1992 kom El Mariachi, en independentfilm av Robert Rodriguez. Den finansierades med aningen… udda metoder, men projektet lyckades ju. Faktiskt lyckades det så bra att Rodriguez bestämde sig för att spela in uppföljare bara tre år senare. Skillnaden var att denna gång hade han kommit upp sig och satt på en fet budget. Därigenom fick han tillgång till såväl Hollywoodskådisar som häftiga kameraåkningar och en massa jättesnygg pang-pang.

El Mariachi, den svartmuskige gitarrspelande mexikanaren (Antonio Banderas), söker hämnd på knarkbaronen Bucho (Joaquim De Almeida) som mördade hans flickvän. Han följer honom från stad till stad, med en gitarrväska full med vapen, och mördar allt och alla som står i hans väg. Det är storyn i sin helhet med några få utsvävningar kring en gitarrspelande yngling och en kärleksaffär med den fagra Carolina (Salma Hayek).

Risken med sådana här filmer är att de tar sig själva på alltför stort allvar. Det fungerar inte när ensamma, supermanliga karlakarlar kliver in på barer och dödar 25 tungt beväpnade mafiosos utan att få en skråma. Det behövs distans och en hårfin, ibland knappt märkbar, parodierande humor. Här har Rodriguez delvis (jag kommer till det senare) funnit den perfekta balansen och precis som i en Tarantinofilm upplever man scenerna med en slags skräckblandad förtjusning. Faktum är att Tarantino t.o.m. har en liten biroll i Desperado.

Men allteftersom filmen fortskrider försvinner balansen. Humorn slängs in lite slarvigt och coola och stilistiskt välgjorda actionsekvenser byts ut mot hjärndöda blodbad. Det hela mister sin charm. Rodriguez blåser all finess på första halvan och har inget krut kvar (bildligt då, El Mariachi har mycket krut kvar) efter knappa timmen. Det är synd när början är så häftig med spansk gitarr, rå humor, allehanda skumma karaktärer och skitsnygg action.

Ändå kan jag inte låta bli att rekommendera den. Det finns några härliga scener och soundtracket är superbt. Man kan se det lite som att slutet tynger ner början, men början väger upp slutet. Hur nu det går ihop.

Andreas Nilsson