Recension - Blu-ray/DVD

Frequency behandlar temat ”tänk om man kunde få saker gjorda/ogjorda för länge sedan”. Den är inte den första filmen med detta tema och garanterat inte den sista heller. Och varför? Jo, eftersom man inte vetenskapligt kan förutse vad som verkligen skulle hända om man fick saker förändrade i forntiden, så är det fritt fram att segla på fantasins komplexa moln.

Tänk om någon skjutit Hitler och ändrat historiegången. Skulle någon annan ha tagit över och fortsatt med hans ”storslagna” planer? Skulle WW2 förhindrats? Skulle mor och far ha överhuvudtaget träffats? Skulle du existera? Kanske ska man tänka i mindre skala: Jag seglade från Finland mot Visby 1980 tillsammans med 5 kamrater. Vi blev ombedda att söka skydd på Finska Utö i stället för att, dåraktigt nog, segla i, vad som skulle bli en 12 beauforts nordanstorm vidare. Tänk om vi sökt skydd, skulle jag då ha träffat mina barns mor? Knappast, och knappast skulle jag ha skrivit dessa rader heller. Jag tror att även små, obetydliga saker har stora konsekvenser.

Av detta kan ni säkerligen förstå, att Frequency är fylld av månstora hål som täpps till med antaganden och fantasi. John kommer i kontakt med sin far som sitter 30 år tillbaka i tiden och pillar på sin radio. John varnar honom om en händelse under en eldsvåda som ska inträffa följande dag och fadern undkommer döden. Historien har ändrats. Och därefter är allt en hög hypoteser och en knippe fria associationer. Tillsammans med fadern ska John sedan kämpa mot en kriminell figur som existerar i båda tiderna. Hmmm?

Man skulle nu tro att detta måste vara den mest korkade filmen genom tiderna, men det är den inte. Själva idén är väl genomförd och då händelserna börjar rulla, så är det svårt att slita sina ögon ifrån TV-rutan. Filmmakarna har lagt litet möda i att få detaljer att stämma och då blir en inbiten skeptiker som jag litet gladare, trots att man kan skönja ett eller annat skönhetsfel. Men samtidigt tror jag att man måste vara en vän av övernaturlig föreställning för att kunna uppskatta denna film i sin helhet.

Frequency är på sina ställen spännande, men det mest attraherande i filmen är dess omöjliga uppdrag att få son och far, separerade av 30 år i tid och rum, att finna varandra och att ändra på historien så, att killen som levt med en död far ska få uppleva nya minnen tillsammans med fadern om han lyckas se till att farsan klarar sig igenom historien oskadd. Puh!
Dennis Quaid spelar fadern och gör det riktigt bra. Han är en av vår tids största skådespelare och hans tolkningar i såväl komisk som allvarlig film brukar generellt vara av hög klass oavsett manus. Den mindre kända Jim Caviezel gör rollen som sonen och klarar sig bra i jämförelse med rutinerade Quaid. Även birollerna är väl tillsatta och spelmässigt blir Frequency en njutbar upplevelse.

Manus av Toby Emmerich, som i vanliga fall sysslar som producent av filmmusik, är simpel, men inte dum. Han satsar inte på förklaringar utan snarare tolkningar och med regissören Gregory Hoblit, som begåvat oss med bl.a. ”Primal Fear”, blir det hela en ganska trovärdig grej. Michael Kamens musik stödjer händelserna och DVD-kvalitén, som är hög. Bilden är mycket bra och trots att jag fann det audiella något i obalans på sina ställen, så är även det av gott kaliber.

Man får finna sig i att inte grubbla alltför mycket på ”fakta” och ”konsekvens” då man ser på Frequency. Gör man det, så blir man endast irriterad. För mig inföll irritationsmomentet först efter filmen då jag satt och funderade över den gemensamma nämnaren, det naturfenomen som gjorde tidsförskjutningen möjlig: Norrsken. Varför överhuvudtaget använda sig av ett naturfenomen, som alla känner till och vet vad det beror på. Jag tror att man skulle ha kunna skippa hela norrskensfantasin och vunnit extra på spänningen. Nåja, norrskenet ger ju i alla fall anledning att visa bra CGI-effekter.

Vid summering vill jag kallt rekommendera filmen eftersom, den erbjuder inget standardiserat format och eftersom dess spänning är hållbar ända till slutet. Min kära sambo uttryckte saken såhär: ”Den här var som en riktigt bra TV-film”, och jag håller med henne till 100%.

Slutligen en intressant och något tangerande…hmmm… berättelse. Vid seglatsen, som jag nämnde i början, hamnade vi alltså i en rejäl storm. Loggen gick sönder, kompassen fungerade sporadiskt, stormfocken slets i bitar och vid ett tillfälle konstaterade vi skräckslagna pojkar, att radiofyren som vi styrde emot inte var Gotska sandön utan den Lettiska kusten. Mitt i natten, då stormen mojnat något och jag hade vakten tillsammans med en mindre erfaren sjökille, började det blixtra i ändan av främre masten på vår 36 fotare. Strax därefter hörde vi båda, tydligt, dyster orgelmusik och en dov mansröst. Man har förklarat senare att vi kanske tog emot radiovågor och vajrarna agerade högtalare, men jag tror att….. Nåja, skit samma, jag var livrädd och medger det villigt att jag höll på att pissa på mig av skräck, men det behöver inte ni bli eller göra, för så skrämmande är inte Frequency.

© Janne Ahlgren

Jan Ahlgren