Fröken Sverige

  • Speltid (min): 90
  • Release (Bio): 2004-09-03
  • Release (Blu-ray/DVD): 2005-01-12
  • Tagline: Jag har snygga pattar. You and me forever? ;-)

Recension - Blu-ray/DVD

Jag gillar Alexandra Dahlström. Hon har glimten i ögat, lätt att tycka om och ... Som Elin i ’Fucking Åmål’ var hon ju strålande.
I 'Fröken Sverige' så spelar hon... Elin, igen. Men det stör inte mig. Det som däremot stör mig är filmen som helhet.
Det är för få tjejer i filmbranschen och när det äntligen kommer en ungdomsfilm som är skriven av Sara Kadefors och regisserad av Tova Magnusson-Norling så ställs förväntningarna på att nu kanske det kommer en film som vinklar lite annorlunda än de annars så stela svenska ungdomsfilmerna.

Inte en förväntning införlivas, inte en scen av bra skildrat ungdomsliv får vi se. Popvänsterns demonstrationer är bland det sämsta skildrade sceneri jag beskådat på stora duken. Inte en bildruta av trovärdighet eller en udd av värdighet.

Dahlströms karaktär Moa anser att allt detta är för mycket för henne, hon vill därifrån, lämna det alternativa livet och bli en köttätande, Patrik Isaksson-lyssnare.
Vi får se henne äta kött och lyssna på Patrik Isaksson och få onda blickar från hennes förra gäng.
Hon gör slut med sin pojkvän i det nämnda gänget och träffar en äldre kille, som fastnat på en toalett. Han kör Saab och är inte det minsta alternativ.
Dessutom ska Moa givetvis reta det gamla gänget genom att hela tiden finnas i närheten och lura i dem kött och allt vad det heter.

Låter det idiotiskt? Det är det inte. Det är ännu värre.
Det som kunde ha blivit en underbar höger mot popvänstern blev istället en pekoral och kanske det mest naiva som faktiskt spelats in i Sverige.
Denna film får Daniel Fridell och David Flamholc att framstå som Bergman och Widerberg.

Och inte nog med att ungdomarna skildras riktigt uselt, föräldrarna till Moa, som spelas av Sissela Kyle och Magnus Roosmann, är så genomgående humoristiska att jag nästan kände för att slänga min fina mellanstora popcorn på bioduken. De ska framställas som egotrippade idioter som ska glömma bort Moa, men det blir mer en drift av sig själv. Varenda scen som utspelar sig i köket är så fruktansvärt uselt att jag nästan vill återgå till de andra karaktärerna istället.

När ska svenska filmare lära sig hur man gör en bra ungdomsfilm? Ska det verkligen krävas en Moodysson för att det ska bli bra?

Gustaf Molin

Kommentarer