Recension - Blu-ray/DVD
Hannes recension
Nykomligen Chris Kentis serverar här en otäck realistisk mardrömsskildring som griper tag. Filmens låga budget är ingen nackdel - tvärtom blir filmen mer verklighetstrogen. Filmen påminner i sin stil om Blair Witch Project i dubbel bemärkelse - både i produktion och i handling. De båda handlar om människor som beger sig ut för att utforskar okända miljöer och hur det hela urartar och går fruktansvärt fel. Den här gången handlar det inte om häxor och andra övernaturliga väsen - antagonisten i denna film är hajen...
I Open Water möter vi det stressade storstadsparet Susan (Blanchard Ryan) och Daniel (Daniel Travis) som beslutar sig för att åka på semester till en paradis-liknande plats. Väl där bestämmer de sig för att förverkliga deras dröm om att få dyka bland fiskarna ute på havet. De beger sig ut på havet tillsammans med professionella dykare och andra turister, fyllda med upptäckarlust och enthusiasm. Det är då mardrömmen börjar - på grund av ett par olycksaliga misstag av administrationen på båten glöms de bort medan de är ute och dyker. Ett dygn fyllt av skräck och vänmäktighet väntar...
Jag har alltid haft en passion för hajar. De skrämmer - men också fascinerar mig på samma gång. De är fulländade jägare som tillsammans med miljön de lever i utgör ett ofantligt hot mot människan. Det är oundvikligt att den här filmen jämförs med Hajen från 1975 då konceptet nästan är identiskt med den. Det mest väsentliga skillnaden är att Hajen är en actionfilm och den här ett drama och alltså en mer verklighetstrogen film som spelar på känslor. Karaktärerna i den här filmen fördjupas ju längre filmen går medan huvudkaraktären i Hajen endast förblev en ganska personlighetslös actionhjälte. Rädslan blir påtaglig och filmen lyckas verkligen bygga upp en successiv stämning. Det är högst intressant att observera hur paret agerar under den här extremt obehagliga situationen.
Detta är en förnyelse av haj-genren. Filmens brister, bl.a. skådespeleriet och den svaga inledningen väger tämligen lätt gentemot helhetsintrycket. Låt oss nu bara hoppas att den inte får några skrattretande uppföljare som filmer som denna tenderar att få...
Hannes Ryding, Tellusfilm
hryding at gmail.com
Jespers recension:
Egentligen kommer jag nog aldrig att sluta förundras över filmer som är baserade på verkliga händelser. Okej, det går an om det är "spelfilm", men mer unikt är filmer som "Open Water", som snarare har mer drag av en dokusåpa. Kameran skakar i bästa dogmamanér och det finns egentligen ingen som helst story eller handling. Det är helt enkelt ett klipp från två människors liv, ett ögonblick utan något samanhang.
Det är förunderligt på alla sätt och vis att detta också fungerar och fullkomligt klistrar publiken i sina stolar.
Det sanna i "Open Water" är förstås allting får man anta. De två dykarna tog den där dyksemestern till något paradis och blev också kvarlämnade mitt ute på världens största och ensammaste hav. Vi behöver inte veta någonting annat om dessa två människor för att känna med dem när de ligger i vattnet och plaskar. Det är förstås fel att dra några riktiga kopplingar till "Blair Witch Project", men jag kan ändå inte sluta att se vissa likheter. Filmen handlar kanske inte om två människor som älskar varandra, utan snarare om det fruktansvärda och otäcka som de får vara med om. Fokus ligger på ett psykologiskt plan där vi i publiken får öva upp vår empatiska förmåga att förstå och kunna sätta oss in i deras situation.
Det blir en ganska ihoptryckt psykologisk utveckling, runt en timme lång. Från att inte riktigt ta situationen på allvar och skämta om det hela, till total fruktan och ilska inför en maktlöshet. Vi älskar att se människors psykologiska hälsa. Vi förkovrar oss i filmer om störda människor samtidigt som vi någonstans hoppas att vi inte är på samma sätt. Men när vi väl ställs inför avgöranden, kan vi se att de flesta av oss skulle reagera på samma sätt. Vi lockas av att se andra människor i situationer som vi är säkra på att aldrig själva hamna i.
För att kunna se en film som "Open Water", krävs det nästan av dig att du besitter en stor mängd empati. Gör du inte det kommer du inte heller låta dig bli berörd, utan skaka av dig filmen med en axelryckning. Kan du däremot känna med dessa två människor och deras öde, blir "Open Water" en otäck förnimmelse om hur bräckliga vi är. Och kanske ännu mer -hur små vi är.
Kommentarer